Sekiro: Shadows Die Twice är FromSoftwares samuraj (shinobi) äventyr i det feodala Japan. Du som spelat Dark Souls och Bloodborne kommer att känna igen det mesta och älskar du det japanska hardcore-gamer-bolagets tidigare alster är detta givet, men även om du inte är en fan så bör du inte automatiskt vifta bort Sekiro – här finns andra kvaliteter än i tidigare spel.
Dark Souls-spelen har en stor och mycket engagerad fan-base. Kända som spelen som (åter)införde begreppet ”svårt som fan” i moderna spelgenerationen, så är dessa spel oftast även vattendelare där man antingen älskar eller hatar dom. Den, tidvis sadistiska, svårighetsnivån gör att varje liten delseger är söt som honung, i en tid där spel har lägen som på enklaste svårighetsnivån i princip är en interaktiv spelfilm du tittar och slötrycker dig igenom.
Som den namnlösa Shinobi-krigaren ”Wolf” så vaknar du upp i verklighet där din ena arm ersatts av ett mekaniskt dito (i bästa Bionic Commando-stil). Snart kan du använda både änterhakar och specialvapen, såsom kaststjärnor. Som vanligt gäller det att smyga, tänka, vara ekonomisk med både resurser och hälsa, samt lära sig mini-bossar och inte minst: de allra fetaste och grymmaste huvudbossarnas mönster. För Sekiro ger och tar – milt och vilt. Ena sekunden känner du dig som SEGAs Shinobi, när du glider runt bland trädtopparna och tar dig sakta ned mot marken för att slutligen gör processen kort med intet-ont-anande fiender utan att de ens hinner uppfatta din närvaro. Andra gånger slår spelet dig med både öppen och knuten näve över truten och man inser precis hur mycket ödmjukhets-paj man orkar äta innan man ger upp eller önskar att aprilskämtet om ett lätt-läge till spelet faktiskt var sann.
Sekiro är vackert, kanske det allra vackraste spelet från From Software. Xbox One X-versionen är något mer detaljerad än PS4 Pro, även om skillnaden är marginell. Tyvärr lider spelet av samma frame-pacing problem som återfanns redan i Bloodborne, innan det patchades. Det försöker ligga kring 30 fps med en varierande frame rate, men tyvärr får bildrutorna en ojämn återgivning som gör att flytet blir off, även om målet med 30 fps för det mesta nås. Den goda nyheten är att det förmodligen kan patchas upp, men det är störigt att From Software fortsätter dras med exakt samma, tekniska problem man hade för fyra år sen.
Ljudet är desto tightare; de japanska rösterna är djupa och dramatiska och soundtracket tillsammans med den utsökta ljudläggningen – förhöjer upplevelsen och inlevelsen rejält. Lyssna på det i ett par riktigt bra gaming-lurar för att bli helt uppslukad i äventyret och den brutala, mytomspunna världen.
Summa summarum är Sekiro – Shadows Die Twice på sätt och vis ett typiskt From Software-spel, men samtidigt känns det ändå nytt och annorlunda. Fightingen och timingen passade mig mycket bättre här än i Dark Souls, med anfall, blockeringar och stanser som ska ta motståndaren ur balans. Samtidigt är detta tidvis är ett sadistiskt svårt spel, särskilt när man närmar sig slutet på de 30+ timmarna det varar (om man inte vill speed-runna det på 37 minuter). Ge det en chans och minns hur svåra hard core spel faktiskt var en gång i tiden, utan sparpunkter och continues dessutom (som ändå finns här – typ, då spelet straffar dig rejält för varje dödsfall). Kanske inte för precis alla, men för de som antar utmaningen är detta en samuraj-simulator med höga insatser och tillfredställande belöningar.
