Det är sex år sen vi begav oss ut på en mörk, ångestfylld, allegorisk resa ned i Helheim med den plågade protagonisten Senua i Hellblade: Senua’s Sacrifice. När Microsoft-ägda, brittiska studion Ninja Theory återintroduceras oss till Senuas värld i uppföljaren, Hellblade 2: Senua’s Saga, så är vi fast på en trälbåt och ror i annalkande storm. Skeppet förliser, Senua spolas i land och en ny, kanske ännu mörkare resa, tar vid.
Det första Senua-spelet fick många att tappa hakan på PS4 och Xbox One. Det var, med ganska liten konkurrens, förra generationens snyggaste spel. Nu har Ninja Theory kraften i Xbox Series X att leka loss med och resultatet är ett visuellt och auditivt bländande spel.
Men hur är det med spelmekaniken och balansen i spelglädjen, som haltande en del i ettan?
Du som spelat föregående spel kommer att känna igen dig mycket i tvåan; du styr Senua och ser henne i tredjepersonsperspektiv samtidigt som banan du går ofta är snitslad och inte erbjuder egentlig rörelsefrihet som ett riktigt open-world-spel. Detta i sig är kanske inget jätteproblem, delar av denna design ser vi ju även i God of War och Uncharted, men det är ändå betydligt mer här än i andra, liknande spel. Striderna är flera denna gång och kontrollerna förbättrade och mer indragande, du har fortfarande en snabb och en kraftfull attack, men såväl parering som duckande känns tightare och gör mötena roligare och mer adrenalinstinna. Pussel-lösandet är fortfarande små-kantigt och handlar ofta om att leta upp rätt vinklar att fokusera på saker ur. Det funkar, men det är inte fantastiskt stimulerande och tack och lov har det få stå tillbaka för mer utforskande och strider denna gång.
Rent spelmekaniskt är Senua’s Saga en viss förbättring mot ettan och ett lyft överlag, även om detta är ett spel som fortfarande till stor del lever på sin presentation och illustration av yttre och inre helvete. Men vilken presentation det är! Grafiken är helt fenomenal, ansikten och detaljerna i dessa är kusligt bra och ljudet förtjänar en helt egen paragraf bara det. Både Ninja Theorys hantering av mörker (som det finns massor av här) och Dynamisk HDR samt våra displayers förmåga att återge detta har tagit storkliv under dessa år som gått och att njuta av den kolsvarta sägnen som målas upp inför våra ögon på en bildskärm som Panasonic MZ2000, visar varför tv-tillverkarnas satsning på spel är lika viktig som den på film och tv. Det är ingen hemlighet – och det görs tydligt i början – att Senua-spelen handlar mycket om psykisk ohälsa. Detta begrepp i sig är väldigt vitt och kan röra sig om allt ifrån folksjukdomarna depression och ångest till svårare psykisk sjukdom såsom psykos och schizofreni. Senuas ljuddesign drar oss mot det senare – detta är ett spel du ska uppleva med ett par riktigt vassa gaming-hörlurar. I Senuas huvud talar tre röster nästan oavbrutet; två kvinnor och en mullrande mansröst, ett eko av Mefisto i Diablo, som symboliserar hennes frånvarande far. Spelet är en riktig mind-fuck på sina ställen och även om det är sjukt imponerande och välgjort så leder det oss in på nästa, lite filosofiska fråga:
Att vilja lyfta psykisk ohälsa är både bra, viktigt och modernt idag (något vi kunnat se nyligen i spel som Dustborn och The Gap). Problemet blir att alla som varit eller är i någon form av psykisk ohälsa vet om att det inte är någon rolig plats att vara på. Senua är väldigt mycket detta, både auditivt och visuellt. Spelskaparna stoltserar med att man försökt återskapa psykoser så verklighetstroget det går. Och det är som sagt både imponerande och säkert nyttigt för att öka förståelse hur vissa individer har det – men frågan är om det är en jätterolig plats att befinna sig på i fler timmar under spelsessioner där man kanske bara söker att koppla av?
Svaret på detta vet bara du. Vi tyckte mycket om Senua’s Saga: Hellblade II, men det gör sig nog bäst i lagom doser och är kanske inte det allra bästa spelet att spela precis innan sänggåendet. Inte för att det är så läskigt i sig utan för att det kan vara väldigt intensivt för alla sinnen. Storyn är intressant, striderna är blodiga och grafik och ljud är som sagt i världsklass – men frågan är hur mycket ”verklighet” vi vill ha i ett fantasy-vikinga-actionspel? Du som har Xbox eller PC och Game Pass bör absolut ladda ned detta och uppleva det själv, för oavsett vad du känner om spelupplägget är Senua’s Saga: Hellblade II inte riktigt likt något annat därute.
Microsoft skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
