Shaun (Simu Liu) och Katy (Awkwafina) är bästa kompisar och jobbar tillsammans i San Fransisco. En dag blir de attackerade på en buss och snabbt visar det sig att Shaun inte alls är den han utgett sig för att vara. Hans pappa är Xu Wenwu (Tommy Leung), som är ledaren för den legendariska och livsfarliga organisationen The Ten Rings. Snart ska det visa sig att det detta blir en familjeåterförening med dödlig utgång.
Precis som med Guardians of the Galaxy så hade jag inte ens hört talas om Shang-Chi innan filmen hade premiär. Karaktären såg dagens ljus i serietidningsform redan på 70-talet och just under den perioden var kampsport i allmänhet och Kung-Fu och Karate i synnerhet, superhett. I filmen Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings så har karaktären förvandlats lite och filmskaparna har tagit sig en del friheter med bakgrundshistorien. Resultatet är, enligt min mening, en av de bästa Marvel-filmerna i MCU.
Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings är rolig, har innovativa actionsekvenser, sanslöst vackert foto och grymt fina miljöer. Huvudrollen spelas av Simu Liu som här gör sin första, ordentliga huvudroll. Han är charmerande och karismatisk och snabbt fattar man tycke för både honom och karaktären han spelar. Awkwafina (Jumanji – The Next Level, Crazy Rich Asians) får återigen göra en tokrolig karaktär, som ändå känns realistiskt. Filmskaparna har valt att gå vägen att de endast har ett platoniskt förhållande och det funkar väldigt bra, deras kemi känns verkligen som två knäppa polare.
Legendariske skådespelaren Tommy Leung spelar Xu Wenwu. en man som går under många namn och ett av dem är The Mandarine. Alltså den riktiga skurken denna gång och inte en inhyrd, knasig skådis som i Iron Man 3. Här visar filmskaparna bakom MCU återigen sin genialitet. Fansen hatade hur studion hanterade karaktären i Iron Man 3, jag personligen älskade twisten – att det visade sig vara en skådis vid namn Slattery (Ben Kingsley) som endast var inhyrd att spela en karaktär. I en kortfilm som heter Hail to the King (som finns på Disney+) och som hade premiär 2014, så får vi se vad som händer med Slattery när han åker in i fängelset. I Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings får vi se vad som hände sen. Hela den här delen av handligen är verkligen perfektion! Leung visar hela sitt register och även om karaktären har gjort många missdåd lyckas han ändå få oss att känna något. För det är också en av Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings många styrkor, filmen får oss att känna något också, det finns en väldigt fin, emotionell historia som ligger i botten.
Blu-ray-utgåvan uppvisar fin bild med djup svärta och klara färger. Ljudet i DTS 7.1 Master Audio är välmixat och bra, med många surround-effekter men ljudet är överlag lite lågt så jag var tvungen att dra upp volymen en del för att nå normal nivå. Några ganska korta, men ändå matnyttiga, dokumentärer följer med och likaså ett intressant kommentarspår och totalt 15 minuter bortklippta scener.
Jag kollade även in Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings på Disney+ och där finns även möjligheten att välja IMAX-läget. Personligen tycker jag det är rejält fånigt med IMAX på en TV. På IMAX är ju bildförhållandet ofta kring 4:3 och därmed skulle bilden bli väldigt mycket mindre på din TV även om du får mer bildinfo uppe och nere. I Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings så går filmen bara från att vara 2:35:1 (widescreen på din tv med svarta fält uppe och nere) till ungefär vanlig 16:9 som fyller upp hela TV-bilden (1.9:1 är ju också ett IMAX-format). Filmen är fotad som en smal film, som blir större på en bioduk och därför funkar det inte lika bra på din TV. I slutändan känns det mer som en gimmick. Bilden är även lite mer färgfattig på Disney+, mycket på grund av att bit-raten är lägre.
Sammanfattningsvis så gillar jag verkligen Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings – det är en annorlunda film som andas lite annan luft än de andra Marvel-filmerna, men på samma gång är den rejält cementerad i MCU-världen. Flera karaktärer från de andra filmerna dyker upp och därmed känns filmen inte lika tom som till exempel Black Widow. Ett tips är att se hela sluttexten, för det lönar sig verkligen kan jag säga. Hade bara Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings filat ned sin speltid litegrann så hade det här kunna bli ett måste för hur kul och bra den än är så faller den tyvärr in i flera klassiska falluckor, särskilt mot slutet.
