18 år i spelsammanhang är smått svindlande. Vi snackar nästan tre konsolgenerationer och i princip en mänsklig generation, som är 25 år. SEGAs dåvarande stjärnproducent Yu Suzuki krossade både förväntningar och budgetar med sin immersiva action-rollspel i semi-open world på Dreamcast. Shenmue blev fenomenet alla talade om, vars andra del inte sålde i paritet till produktionskostnaden, samtidigt som SEGAs sista (och bästa) konsol Dreamcast mötte en alltför tidig död i början på 2000-talet. Den japanska speljätten kastade in handduken för gott i hårdvarukriget mot Nintendo och Sony och istället gav man plats åt amerikanska Microsofts Xbox.
Nu får vi fortsättningen på historien som vi aldrig fick på Dreamcast (eller andra format, även om Shenmue genom åren porterats både till den första Xboxen såväl som släppts i en utsökt, remastrad version till moderna format förra året). Shenmue 3 var från början (2015) ett kickstarter-projekt initierat av Suzuki, som förmodligen burit såren av en ofärdig historia i många år. Insamlingen slog alla rekord – 6.3 miljoner dollar, cirka 60 miljoner kronor drog han in – och snart var både SEGA-distributören Deep Silver och framförallt Sony Playstation med på tåget (spelet släpps även till PC på Epic Store). Det försenades i flera omgångar och första bilderna från produktionen skapade ett ramaskri av besvikelser. Så frågan är vad vi fått för produkt till slut? Häng med på Ryo Hazukis next-gen-resa.
Shenmue 3 plockar upp exakt där tvåan slutade; i Guilin-grottan med Draken och Fågel Fenix på grottväggen, varav den ena är samma som var avbildad på Dragon Mirror, den Lan Di snodde från din far, innan samme skurk dödade honom. Nu är det upp till Ryo och hans vän Shenhua att navigera livet och interagera med byborna i Bailu och söka sig vidare bit för bit genom en djungeln av elakingar som till slut ska leda till uppgörelsen med Lan Di.
Detta är i alla fall i teorin, för det är ingen spoiler att tala om att Shenmue 3 inte är den avslutning på historien som vi kanske hoppats på efter 18 år. Suzuki har varit öppen med det och sagt att ett avslut nu skulle kännas ”platt” och att han gärna fortsätter så länge fansen vill hänga med (frågan är hur han ska veta det på förhand?). Det här är istället mycket mer av samma vara, med små justeringar för att kännas lite smidigare som upplevelse, men ändå som ett spel som förvarats i cryo-sömn de senaste två decennierna.
Den initialt rätt fula grafiken har fått sig ett rejält lyft i final-versionen: Shenmue 3 är med god marginal det snyggaste spelet i serien (som väntat) och bjuder nästan pastell-lysande miljöer och vackra ljuseffekter, särskilt på PS4 Pro där det flyter för det mesta utan anmärkning (lite tappade bildrutor här och där). Ansiktsmodellerna är inte senaste ropet, men passar in med estetiken från tidigare delar. Och det är generellt känslan genom hela spelet – Shenmue var ett under på sin tid, ett slags primitivt sandlåde-spel med en dygns-klocka som gick och NPC:er som hade inspelad dialog och levde sina liv. Sedan Rockstars GTA gick över till 3D har det konceptet utvecklats med ljusår och på något sätt nått den moderna kulmen i spel som The Witcher 3. Shenmue 3 är i jämförelse verkligen old-school-kantigt och samtidigt old-school-charmigt, med Suzukis så egna berättarstil och lite styltiga dialog. Det är ett spel som bjuder in att du ska luta dig tillbaka och andas in i dess vackra värld, dess sävliga tempo och inte ha något emot att dagar går åt på att hugga ved (kul mini-spel där du tjänar ihop pengar), hämtar objekt eller sparrar dig uppåt i Kung Fu-rankerna i någon slags Virtua Fighter-light med RPG-skillträd.
För den oinsatte kan dialog och tempo nästa verka provocerande omständliga. En inte helt oansenlig tid går åt på snick-snack och ibland lider spelet av dålig översättning – exempelvis kan Ryo fråga ”I’m looking for a Mr Yuan” och få svaret ”No, I haven’t”. Man förstår ju vad som åsyftas, men det är ju samtidigt nonsens som gör att man påminns om att så mycket hänt med spel på 20 år. Samtidigt är detta del av charmen med Shenmue, det är en slags nostalgisk livssimulator med fighting-inslag, där du ska ta det lugnt, spela bort tid på mini-spel och sakta gå framåt i storyn. Gillar du spin-off-serien Yakuza så kan du absolut spana in det här, även om du aldrig spelat något Shenmue-spel förr (Shenmue betyder förresten ”Spirit Tree” och åsyftar den frihet som spelet erbjöd spelare – då).
Shenmue 3: En välkommen, nostalgisk fan-service
Shenmue 3 är onekligen en nischad produkt, väldigt mycket en tjänst och hyllning till fansen som väntat ohyggligt länge på en avslutning av historien som bara fick ett abrupt avslut i tvåan. De fansen är i genomsnitt dubbelt så gamla idag som de var då. Man kan säga att vi fans får en blandad påse – ett kärt och noga balanserat återseende, som känns som det passar in i stilen och flowet av de två tidigare spelen, samtidigt som historien lär gå på i minst en eller ett par delar till. Och här skaver Shenmue 3; Yu Suzuki är en legendarisk arkad-producent som givit oss klassiker som Afterburner och Out Run på åttiotalet, men sen Dreamcasten slängde in handduken har det varit tyst kring honom. Nu verkar han hittat tillbaka med ny energi och mer av samma vara från millenieskiftet och risken är att han ser den återuppståndna Shenmue-serien som ett nytt super-gig och gör det till någon oändlig följetong á la Yakuza-spelen. Det vore i så fall mycket olyckligt. För Shenmue 3 har sin charm och sin publik, men nostalgi räcker bara så långt. Vi står inför en ny konsol-generation nästa år, med mördande konkurrens; jag tvivlar på att det finns plats för att dra ut detta i mer än ett, eller möjligtvis max två spel till. Hoppas inte Suzuki gör det misstaget och lämnar oss återigen med en ofärdig hämnar-historia…
Just för att detta är ett spel som bygger så mycket på tidigare relation till karaktärerna och historien så är det ett klart måste för alla fans av de tidigare två delarna: det är ett äkta Shenmue, som tar historien vidare. För alla andra är det svårare att rådgöra, det beror helt på din inställning och intresse att låta dig uppslukas av en halv-öppen värld med mycket vardaglighet – jobba, samla på figurer från capsule-automater (minns ni dem från 80-talet? Man lade in en femkrona och vred om?) och bemästra timingen i fighting-sekvenser som utvecklar din karaktär. Det känns ibland som en slags Animal Crossing möter Farm Simulator och med lite fighting strösslat ovanpå det. Vissa lär finna det mossigt, långsamt och kanske till och med tråkigt – du vet säkert vilken typ av spelare du är och vart dina preferenser ligger. Men för den som vill ge det en chans så finns här ett vackert och ändå medryckande äventyr, från och i en svunnen tid. Därför blir det ändå en varm rekommendation från min sida, med förhoppning om att vi faktiskt får ett avslut inom kort.
