True wireless (eller truly wireless som vissa också säger) är konceptet med två hörlurssnäckor som är helt kabelfria (på svenska direktöversatt till ”verkligt trådlösa”). För även om trådlösa bluetooth-hörlurar av modellen in-ear verkligen inte är något nytt, så har öronsnäckor tidigare alltid varit sammankopplade av en kabel mellan höger och vänster. Som så ofta förr så kan man säga att det är Apple som skapat rush kring konceptet, med sina galet populära, och tämligen dyra, AirPods – vilka fortfarande går åt som smör i solsken och är restnoterade hos många handlare. Personligen tycker vi de är rätt fula (och påminner mer än lovligt om el-tandborsthuvuden som sticker ut ur öronen) och med sådär ljud för pengarna samt lika trist passform inuti örat som de lurar som brukar ingå till iPrylar sen några år tillbaka. Men, de har blivit en statuspryl hos många och de ”syns” ju tydligt, utan att vara stora.
Sugen på ett par Skullcandy Push? Köp dem här till bästa pris och stöd samtidigt din favoritsajt!
Skullcandy har på senare tid mer strävat åt ett premium-håll. Deras tidigare hörlurar var främst in-, on- eller over-ear modeller; något plastiga och med en prislapp som ofta var attraktiv, parat med ungdomliga färger och den välkända döskalle-logon. Bolagets True Wireless-satsning heter Push och består av två, i vårt fall skogsgröna, öronsnäckor (men de kommer i fler färger), en matchande ask att bära och ladda dom i och med en prislapp som är lite högre än vad vi kanske kommit att förvänta oss av märket, men som ändå står sig väl mot konkurrensen.
Helt trådlöst innebär frihet från sladdar. Det ska vara enkelt och smidigt att bara stoppa snäckorna i öronen och börja lyssna. Och precis så är det med Push: de startar automatiskt när du tar upp dem ur asken och synkar ihop sig när du stoppar dem i örat, samt kopplar ihop sig med enheten som du tidigare parat dom med. Likaså stänger de av sig automatiskt när du stoppar ned dem i asken (och kopplar ned sig från enheten, vilket funkade i princip felfritt under veckorna vi haft dem). Batteritiden är satt till sex timmar och asken låter dig ladda dom en gång, innan den själv behöver fyllas på med ström. Att ladda asken från tom till full kapacitet tar cirka fyra timmar, via den medföljande USB-C-kabeln, vilket känns bra och modernt – men själva strömadaptern får du i vanlig ordning fixa själv.
Skullcandy Push – passform, design och ljudkvalitet
Det finns inga hörlurar som gör allt bäst. Eller jo, det finns det – men dessa är oftast bastanta over-ear-pjäser, med tillhörande prislapp, vars design inte direkt skriker subtilitet och bärbarhet. Push sticker ut lite lagom ur örat, men känns ändå smidiga och ser absolut helt OK ut ur mode-perspektiv (även någon på kontoret tyckte att de kändes lite hörapparat – men han tycker så om alla true wireless-lurar, så honom lyssnar vi inte på). Passformen är skön, med en gummi-vinge som ska pressa mot örats ”rygg”, så att snäckorna sitter på plats. Det gör dom hyggligt, men inte så stadigt att vi skulle träna jogging med dom, även om de tål svett.
Ljudkvaliteten är överlag bra, med ett klart mellanregister och även viss förmåga till ren diskant och tidvis generös bas. Just basen är alltid den stora utmaningen för såna här mikro-in-earlurar och så även här. Det är viktigt att du väljer de gummi-pluggar som fyller ditt öra så tätt som möjligt, annars blir de lägre frekvenserna helt frånvarande.
Låtar som Carolina Wallin-Perez akustiska tolkning av Kents Pärlor låter varmt och närvarande, likaså Mary Black & Eleanor McEvoys sublima, irländska mästerverk Only a woman’s heart. Ren lyssningsglädje. Däremot blir det problem så fort låtarna blir mer avancerade i fråga om många instrument som ska spelas samtidigt med sång. Då räcker på något vis upplösningen och omfånget i elementen inte till och det kan resultera i att basen blir för tam, för nedtonad, eller att låtarna kan kännas stökiga och med tappad detalj i ljudbilden – Oldfield’s Moonlight Shadow är inget favoritmaterial, till exempel. Likaså tenderar modern hiphop sakna impakten, basen och ”gunget” vi gärna avnjuter musikgenren med. Däremot är lugnare musik, till exempel filmmusik alldeles utmärkt och likaså lirar Push mer än väl med material såsom poddar, ljudböcker och streaming (till exempel talk shows).
Skullcandy Push – funktioner och användning
Kontakten i uppkopplingen funkar som sagt överlag bra, även om vi upptäckte en konstig grej: när vi såg på något roligt och skrattade brett (Bill Mahers show på HBO kan ha den effekten…) så kunde ibland högra snäckan ”nypa av” ljudet. Samma sak om vi hade mössa på oss – det känns som knapparna på sidan av lurarna är väldigt känsliga (något vi upplevt även hos konkurrenter). En del märkliga designval har man också gjort: för att höja volymen dubbeltrycker man på höger snäcka, medan dubbeltryck på vänster sänker den. Fine. Men att byta låt kräver att du håller in sidoknappen 3 sekunder och det är inte ett genomtänkt system. Dels är tre sekunder lite för långt, det är dessutom svåruppskattat: håller du inne för kort händer ingenting, medan en sekund för länge stänger av snäckan helt. Inte bra.
Lurarna stöder telefonsamtal och kopplar då endast över till mono (ena snäckan, den vänstra som är ”master”). Vi hörde motparten väl, men de klagade på att då vi talade ute bland folk var det för mycket störningar för att micken skulle räcka till. Så inget för den som vill snacka på språng alltså, utan mer för den som ringer från lugna miljöer. En funktion vi saknade var att kunna snabb-tysta:a (mute:a) snäckorna. Trots att de inte har aktiv brusreducering, så täcker de ganska bra och då är det svårt att exempelvis höra utrop i kollektivtrafiken. Därför vore det är smidigare att att kunna ge medhörning via micken istället för att ständigt plocka ut dom ur öronen.
Skullcandy Push – våga använda snäckorna
Det första många tänker på med true wireless är hur små snäckorna är och följaktligen hur lätt det är att tappa bort ena (eller båda). Skullcandy har tidigare haft lokalisering via appen Tile och Apple har en slags GPS-funktion på sina AirPods. Push har tyvärr varken det ena eller det andra, så tappar du en snäckan kan du få köpa en ny för rabatterat pris via Skullcandys Fearless Use-program. Tappar du båda så är det dock kört (säkert också på grund av risken för bedrägerier). En funktion att kunna ”pinga” snäckorna att ge ifrån sig ett ljud hade varit användbart, även om asken är tämligen stor och skyddande. Bara du har disciplinen att alltid lägga tillbaka dom där, när du inte använder dom.
Skullcandy Push – slutomdöme
För 130 euro (cirka 1 300 kr) är Push inte orimligt, utan tvärtom ganska attraktivt, prissatta. True Wireless är hett, relativt nytt och det kostar, även om lejonparten lurar ligger i 1 500-2 000 kronors-spannet. Samtidigt ska man ha klart för sig att True Wireless är fokus på bärbarhet, trådlöshet och diskret design. Är det ljudkvalitet du främst är ute efter är en rejäl over- eller on-earlur överlägsen, i alla fall rent ljudmässigt. Men alla kanske inte vill ha en stor hörlursbåge över frisyren med tillhörande, väl-tilltagna kåpor över öronen i morgonrusningstrafiken. Skullcandy Push låter överlag bra och fungerar både med klassisk pop-, stämningsfull film- och singer-songwriter-betonad musik såväl som dialog (ljudböcker, poddar etc). Och även om det finns konkurrenter som låter bättre, har fler funktioner och mer avancerad mjukvara, så är de också dyrare.
För den som letar en True Wireless-lur i den längre prisklassen och inte tänker lyssna främst på electronica / hiphop så är Skullcandy Push inget dåligt val och de får därför som helhet vår rekommendation.
Skullcandy Push till bäst pris, samtidigt som du stöder fristående kvalitetsjournalistik med produkttester som står på kundens (din) sida.
