Det kan verka som jag inte gör annat dagarna i ända än spelar tv-spel och ser filmer. Men om sanningen ska fram så sker det mest på helger, när jag verkligen försöker koppla bort mitt jobb som skådespelare, som pågår 8-22 varje vardag. Hann sitta lite igår och ägna mig åt mina laster. Drog igång en idé jag haft länge: Eftersom jag är spel-freak och äger alla konsoler (har slutat spela på PC, hade inte råd med uppdateringarna i den takt de krävdes…) så gick jag in på utmärkta Gamerankings (numera Metacritic) och valde att kolla deras sammanställning av världens, hittills bästa spel. Gamerrankigs sammanställer betyg från de flesta större medier på nätet och räknar på så vis ut ett genomsnitt som är ganska välgrundat. Jag har satt som mål för mig själv att ha spelat (helst helt igenom) de tio bäst rankade spelen på varje konsol (du kan kolla vilka dessa för tillfället är under “rankings”).
Började av någon anledning med Xbox 360, där Epics hyllade Gears of War saknades på min meritlista. Köpte spelet på någon rea för ett år sedan cirka, men nu var det alltså äntligen dags att se vad jag gått miste om. Löften om “röjjiga shoot-outs” och “feta monster som du kan döda med motorsåg” lät som ett helt OK sätt att fördriva en eftermiddag på. Första-intrycket var hyfsat, en ganska snygg värld ritas upp, men den fina stämningen förstörs snart av riktigt trist och oinspirerat röst-skådespeleri, där en supersoldat fritar en annan ur ett fängelse (det är du) och sen går de på slaktuppdrag mot utomjordingar som kallas locusts (ung “stor gräshoppa”). Det ska föreställa ett klassiskt röjarspel, utan egentlig story eller djup och det vore OK, om spelet ändå skulle ha känts så spelbart att det blev engagerande. Men istället får vi – förutom gubbar som ser ut som de är förstoppade större delen av tiden och talar på samma sätt – en linjär och upprepande shooter där kontrollen tidvis känns som den lever sitt eget lilla liv. Spelet är uppbyggt enligt modellen: gå, ducka bakom skydd, skjut ned folk – da capo, gå, ducka, skjut, gå… När detta dessutom ackompanjeras av sekvenser man måste spela igenom innan man kan spara, annars måste man göra om dem helt från början, så kommer frustrationen sakteligen in i ens själ. När anledningen dessutom är att man dör på sista figuren man har kvar att skjuta, innan “sekvensen” är klar, är att ens egen figur verkar göra lite som den vill med duckande bakom diverse skydd, ja då blir det synnerligen svårt att motivera sig att spela vidare öht.
Jag trodde verkligen jag hade missat något, alla fullpoängare som regnat över Gears of War måste väl betyda något? Nä, tydligen inte. Men i alla fall så besparar det mig utgiften att investera i tvåan som kommer i höst, om den nu mot förmodan inte skulle vara påtagligt bättre på ovan punkter.
Alla ni som läser bloggen vet att jag är Ratchet & Clank-fan! Sony har ju släppt en del i historien till PSP, under namnet Size Matters. Eftersom jag ofta har med, men sällan orkar spela, PSP på resor så såg jag fram emot PS2-konverteringen av spelet. Döm till min förvåning när jag då får ett R&C-spel som känns föråldrat, slött och helt oengagerande. Som när man liksom blåser upp PSP-spelet på storskärm. Spara dina pengar och skippa det, eller spela det på PSP, där känns det iaf helt OK. Fast när du ändå är igång och sparar så uppmanar jag alla PS3-ägare att spara till i höst, då den fristående “episoden”, The Quest for Booty släpps på PSN (Playstation Network). För er som är nyfikna så bör ni logga in på PSN och ladda ned presentationsvideon redan idag – det spelet kommer att rocka! En slags kortare uppföljare till senaste PS3-spelet, Ratchet & Clank: Future, som dessutom kommer att vara billigare (släpps på amerikanska PSN den 21:a augusti för 14.95 dollar, under hundra spänn). Permission to drool granted.
Såg också den irländska filmen Once igår, om ett musikerpar som träffas, gör lite skön musik ihop och skiljs åt. Enkelt, okonstlat och med helt underbart soundtrack, för oss som gillar singer-songwriter-stuket. Lyssna på låten “Falling“, som dessutom gav dem en Oscar vid årets gala.
