Enligt IMDb och senaste växelkursen så kostade Snake Eyes: G.I. Joe Origins 834 467 492kr och 32 öre att producera. Så jag tänkte att jag avrundar det nedåt till 834 467 492 anledningar till att inte se den här filmen och i den här recensionen kommer jag ta upp några av dem.
En ensamvarg, som kallar sig för Snake Eyes (Henry Golding) får som barn bevittna hur hans far bli brutalt mördad. Hans liv slås i spillror och han rör sig i utkanten av samhället och tjänar pengar på olagliga slagsmål. En dag får han ett erbjudande av en högt uppsatt Yakuza (japanska maffian) Kenta (Takehiro Hira), som går ut på att om han börjar jobba för honom så kommer Kenta att hitta mannen som mördade hans far åt honom. Snake Eyes ser ingen annan möjlighet än att ta erbjudandet. Snart ställs han inför en omöjlig uppgift och hans lojalitet ställs på prov åt alla håll.
Jag måste börja se trailers till filmer jag inte riktigt har stenkoll på. Hade jag gjort det innan jag fick erbjudande om den här pinsamma ursäkten till film, så hade jag aldrig ens funderat på att recensera den. Det var länge sen jag har varit så här irriterad och uttråkad när jag såg en film. The Nun innehar forfarande jumbo-platsen när det gäller sågningar och Snake Eyes: G.I. Joe Origins hade nosat på samma placering, om det inte vore för att UHD-utgåvan ändå är oförskämt bra (men mer om det senare).
Historien om G.I. Joe började som en ganska stor docka, som framför allt riktade sig till killar. Det var militäruniformer och vapen som du köpte till dockorna. Under början av 80-talet så blev det stort med de mindre plast-gubbarna som Star Wars och He-Man, så företaget Hasbro gjorde om sina stora dockor till små plast-gubbar istället, med rörelse i lederna som dittills ingen annan figur hade haft. G.I. Joe (eller Action Force, som de också kallades i vissa territorier) som vi är vana med nu för tiden föddes. Det blev snabbt en tecknad TV-serie, som enbart var skapad för att sälja leksaker. 2009 hade den första live-action filmen premiär med namnet G.I. Joe: The Rise of Cobra och fyra år senare hade – den i min mening bättre filmen – G.I. Joe: Retaliation premiär. Båda filmerna var ganska usla, men de var åtminstone ändå underhållande.
Snake Eyes: G.I. Joe Origins är som epitetet antyder något så ovanligt som en reboot (OBS! Osande ironi) och Ray Park (Darth Maul) som spelade den stumme Snake Eyes (korrekt från serieförlagan), har här bytts ut mot den evigt pratande Henry Golding. Golding är en skådespelare som inte funnits på min radar alls innan den här filmen, men har enligt IMDB ändå jobbat i branschen sen 2009 och slog igenom för den bredare publiken i Crazy Rich Asians 2018. Problemet med Golding är att han har noll karisma och inga som helst ”leading man”-kvaliteér. Han rör sig genom filmen med två utryck; förvåning och något som ska föreställa ilska. Jag köper inte en enda replik som kommer ur munnen på den mannen och då är det ändå många sådana man ska genomlida i över två timmar. Jag tänkte att ”det här är ju en origins-film så snart borde vi väl få se hur han tappar rösten” – men nej, sån tur har vi inte. Det kanske sparas till en eventuell uppföljare, men med tanke på hur usel den här filmen är så är det nog inte så troligt att det blir någon. Förutom att huvudrollen är en träbock av sällan skådat slag så är storyn helt obegriplig.
Till exempel så åker Snake Eyes på rejält med spö i sina slagsmåls-tävlingar i början och lyckas precis klara sig. Fast när han slåss med 30, svärdsbeväpnade män så har han inga problem att försvara sig och döda dem alla. Helt utan blod givetvis… Storyn är simpel och skulle få plats på baksidan av en mjölkartong, men den dras ut i all oändlighet. Filmen är 121 olidliga minuter lång. Hade filmskaparna åtminsone kapat ner kräket med 40 minuter så hade den nog nästan gått att se. Fast ändå kanske inte, då alla actionscener är fruktansvärt fult filmade. De är fulla med klipp och skakig kamera, vilket är ett grepp som du som filmskapare tar till när de framför kameran inte kan slåss. Så är inte fallet i den här filmen. Alla är uppenbarligen väldigt duktiga på att slåss, vilket då gör kamera-greppet helt obegripligt.
Hasbro och Paramount vill att Snake Eyes: G.I. Joe Origins ska vara starten på en nytt, cinematic universe där M.A.S.K. (som har premiär nästa år) och Transformers ingår. Så filmen bygger på att etablera den världen och glömmer bort den ganska viktiga uppgiften att underhålla. Hade filmen inte tagit sig själv på sådant gravallvar så hade man åtminstone kunnat skrattat åt eländet.
Filmen är så genomtråkig och usel att jag med lätthet gett den en etta i betyg och därmed varit på samma nivå som The Nun, men då UHD-utgåvan på Snake Eyes: G.I. Joe Origins faktiskt är riktigt bra så höjs betyget ett snäpp. Det är många sekvenser i mörker som ser helt fantastiska ut. Inget som helst blödande mellan ljust och mörkt och färgerna är tydliga och färgstarka. Ljudet i Dolby Atmos är välbalanserat och innehåller massor av surround effekter. Det är en omslutande upplevelse. Extramaterialet består däremot av de sedvanliga pyttekorta dokumentärerna som endast berättar vad filmen vi just har sett handlar om. Vilket i och för sig inte är något negativt den här gången, för när man får det förklarat hänger man nästan med.
Sammanfattningsvis så är Snake Eyes: G.I. Joe Origins tyvärr ett rejält bottennapp, vilket är synd för det finns verkligen en rik historia av karaktärer och händelser som hade kunnat undersökas närmare i andra filmer. Det verkar svårt att göra en riktigt bra G.I. Joe-film. Jag tänkte, när jag hörde talas om filmen, att det kanske skulle vara tredje gången gillt. Sån tur hade jag inte och istället blev denna sämst av de tre. Så tillbaka till ritbordet. Reboots på reboots är standarden nu för tiden för Hollywoodstudior, så det skulle inte förvåna mig om det här blir omgjort igen om något år eller ett par månader…
Så här sätter vi betyg på Senses
