I Somerville får vi möta en helt vanlig familj och deras hund. En kväll efter att de kommit hem sent från en utflykt så börjar mystiska obelisk-liknande skepp landa runt omkring dem. I panik flyr de till källaren och efter en del traumatiska händelser så vaknar fadern med endast hunden som sällskap. Han ger sig nu ut för att leta reda på resten av sin familj och börjar även få pli på de krafter han plockat upp av utomjordingarna som invaderat planeten. Precis som i Limbo och Inside så berättas historien helt utan dialog och med en mycket enkel spel-mekanik. Pusslen är till en början väldigt enkla, men ju längre in i spelet du kommer så blir det mer och mer avancerat och nya förmågor låses upp allt eftersom.
Att Inside från spelutvecklarna Playdead är ett av mina absoluta favoritspel är ingen hemlighet för er som läst mina recensioner (det blev ju även Årets Bästa Spel på senses 2016). Jag återkommer många gånger till hur mycket jag verkligen älskar det spelet. Jag har spelat igenom det från början till slut över 30 gånger vid det här laget. Så när jag fick nys om Somerville av en slump så blev jag väldigt nyfiken.
Somerville är inte utvecklat av Playdead, men har ändå en hel del DNA därifrån. Dino Patti var en av de som startade Playdead och var med och utvecklade både Limbo och Inside, men sen kände han att han hade gjort allt han hade kunnat för Playdead och skapade sitt eget bolag ihop med film-animatören Chris Olsen. Det nya bolaget fick det passande namnet Jumpship. Vi Inside– och Limbo-fans väntar med spänning på det tredje spelet från Playdead, men fortfarande finns det inget mer att se än en teaserbild och en länk till att få möjligheten av jobba med dem. Så har det sett ut sedan 2019, då jag första gången gick in på sidan för att se hur det gick med nya spelet…
Somerville är därmed inte officiellt det tredje spelet i serien, men det kunde lika gärna ha varit det. Spelen har flera likheter i uppbyggnad, spel-mekanik och berättarstil. Precis som i Inside och Limbo så spelas historien som sagt upp helt utan dialog och med väldigt lite hjälp om vad du kan och inte kan göra. I första sekvensen så visas det vilka knappar du behöver använda för att interagera med din omgivning, men därefter så är det helt upp till spelaren att hitta rätt. Du kan röra dig lite mer fritt på kartan än vad du kan i Inside, men det är ändå väldigt begränsad yta och det är samtidigt några fler knappar att hålla reda på då du får möjligheten att manipulerar din omgivning på olika sätt. Det är en kraft som du lär dig att hantera och utveckla under spelets gång. Grafiken, ljuddesign och musik skapar en härlig, dystopisk stämning och Somerville är flera gånger riktigt spännande. Storyn är välgjord och engagerande och pusslen är finurliga och smarta.
Prestandamässigt finns det inget att klaga på, jag testade spelet lite grann på Xbox Series S när det släpptes förra året, men nu har jag gått mer in på djupet på Playstation 5-versionen som släpps i slutet på den här månaden. Det finns inga situationer där konsolen inte hinner med att rendera allt i bilden och ladd-tiderna är mer eller mindre obefintliga. Versionerna skiljer sig inte åt utan det ser och låter lika bra oavsett vilken version som jag har testat.
Det som är synd med Somerville är att spelmekaniken inte är i närheten av så tight och perfekt som den hade kunnat vara. Det finns många gånger då karaktären fastnar i miljön och gör konstiga krumbukter för att försöka komma loss. Animationerna när du interagerar med omgivningen lämnar också en hel del att önska ibland, tyvärr.
Jag vill trots detta ändå varmt rekommendera Somerville, för det levererar på så många plan. Tyvärr så faller spelet lite på att spelmekaniken inte håller samma höga kvalitet som resten av upplevelsen.
Jumpship skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
