I detta test ska vi för första gången testa ett par hörlurar från Sonys hörlurslinje Professional. Linjen inriktar sig mot hörlurar skapta för att fungera väl i studiosammanhang och ge en neutral tydlig ljudbild. Hörlurarna Sony MDR-M1 är ett par slutna studiohörlurar som lanserades den 5 september 2024 och har också en äldre öppen kusin, Sony MDR-MV1, som inom kort också kommer att testas här på senses.se.
Känsla och första intrycket
Den absolut första känslan är hur lätta och bekväma Sony MDR-M1 är. Och känslan visade sig stämma även på pappret när vi läste att de med sina 216g endast är 6g tyngre än Audio Technica ATH-R70x, de lättaste lurarna vi har testat. Djupet i lurarna ger inga nyanser av att snudda vi öronen och lädret, som täcker båge och öronsnäckor, känns lyxigt och skönt. En faktor man alltid får räkna med när det gäller slutna hörlurar är att de blir varma så givetvis gäller det även här. Efter någon timme eller två är öronen sådär härligt basturöda och behöver lite paus. Vi blir dock något besvikna över att det inte ingår någon transportpåse. Slutna hörlurar gör nytta på flera ställen än i studion och då känns det alltid bra att skydda dem.
Lurarna är sladdrivna och i boxen medföljer två sladdar med längderna 2,5m och 1,2m. Sladdarnas längd skvallrar något om Sony MDR-M1 tänkta användningsområde. Slutna hörlurar används i studiosammanhang främst till två saker, produktion/mixning och till medhörning för sång eller inspelning med av andra instrument. Poängen är i det senare scenariot att de inte ska läcka ljud i in micken där ett par öppna hörlurar som exempelvis Sennheiser HD490 Pro blir direkt kontraproduktiva. Men 2,5 meter är i kortaste laget om man vill röra på sig lite medan man sjunger, så sannolikt ska dessa användas vid produktion/mixning. Det är ju dock inte så att Sony MDR-M1 inte har förmåga till båda, vi hade bara önskat oss en längre sladd för det långa alternativet.
Tekniska detaljer hos Sony MDR-M1
Sony MDR-M1 har 40mm element med Neodymium-magneter och en impedans på obetydliga 50 ohm. Det betyder att du kan köra dem på nästan vilken sändande enhet som helst. Men vi har märkt under testet att de levererar bäst med ganska hög volym. Det känns liksom som att det är först då det hela börjar röra på sig. Som vanligt lät vi Sony MDR-M1 brännas in under en natt innan användning. Det är en pågående debatt huruvida det gör någon skillnad men det man kan vara överens om är att det skadar inte att testa. Och i det här fallet gjorde det skillnad. Framför allt för de högre frekvenserna och ljudbildens tydlighet.
Ljudupplevelsen
Sony MDR-M1 har både tydliga styrkor och svagheter. De har en enastående dynamik, en övertygande och tydlig bas, fenomenal akustisk förmåga och detaljrikedomen har även den hög klass. Men de är något dova. Det känns lite som att hörlurarna är något förkylda och ger ett något nasalt ljud. Kompetent, men nasalt. Allting hörs men glittret är inte riktigt där. Det är nästan så att man frestas att skruva upp diskanten något men med rättvisande neutrala hörlurar ska det inte behövas.
Vi jämförde med klassiska Audio Technica ATH-M50x, en hörlur som länge varit en favorit bland producenter och DJs för sitt neutrala ljud, goda isolation och tilltalande pris på cirka 1 500 kronor. Sony MDR-M1 är bättre på nästan allt men ATH-M50x ger diskanterna en gnutta mer utrymme. Det är en hårfin skillnad och du märker den sannolikt bara när du ställer dem bredvid varandra. Men låt oss dyka ner i frekvensregistren lite mer noggrant.
Höga frekvenser (High-range)
De höga frekvenserna är tveklöst Sony MDR-M1 svagaste del. Ingen enorm svaghet måste dock tilläggas. Registret känns dock inte heller helt konsekvent. Etherwood – Lighthouse låter bättre än Agnes Obels – Familiär som inte riktigt får den magiska detaljrikedom som den brukar få. Hur vi än testar oss igenom olika låtar, låter öronen vila och varvar med andra hörlurar (också för att försäkra oss om att test-öronen inte har en dålig dagsform) så kvarstår känslan av att de högre frekvenserna känns något strypta.
Mellanfrekvenser (Mid-range)
Ralph Vaughan Williams – Van Dieman´s Land är stycke för cello och piano som med hög intimitet provtrycker hörlurarnas förmåga att hantera nästa alla de frekvenser som ofta skapar buller och jobbiga ljud. Med Sony MDR-M1 är detta stycke fullkomligt njutbart rakt igenom. Mellan registret känns mycket exakt och aldrig övertonat eller överdrivet. Sandquist och Fylkegård – Wanderers fullkomligt omsveper dig och ger en majestätisk känsla. Här blir det rakt igenom bravo och ”en gång till tack!”.
Det enda negativa som vi upplever är att mellanregistret är något dominerande i den totala ljudbilden. Som vi nämnde är Sony MDR-M1 mycket kompetent både dynamiskt och akustiskt. Så kompetent att det till viss bidrar till en viss dominans.
Låga frekvenser (Low-range)
Mellanfrekvenserna lirar dock oerhört bra tillsammans med de låga frekvenserna. Sömlöst minst sagt. Men som eget frekvensområde är basregistret Sony MDR-M1 starka sida. Du får ett glasklart tryck när det behövs men det är inte överdrivet. Hans Zimmer – Buyer Beware blir ett skådespel som sig bör, inget dåligt att peka då där. Men när vi drar igång Armin Van Buurens 2023 remix av Trevor Guthries – This is what it feels like känner vi att öronen sannerligen får fullt upp med att smälta upplevelserna. För här blir det sannerligen mycket att lyssna på och även i denna låt blommar de höga frekvenser ut. Ett färgglatt fyrverkeri där varenda nyans och ton hörs och samtidigt får allt ett riktig riktigt bra tryck. Imponerande.
Den sammanslagna ljudbilden Sony MDR-M1
Det låter väldigt bra men vi kommer inte ifrån att Sony MDR-M1 är något bas och mellanregistertunga. Ingen önskar stickiga diskanter men, i jämförelse med de andra registren, känns det alltjämt lite eftersatt.
Kontentan Sony MDR-M1
Det är spännande att lyssna på musik med Sony MDR-M1. De ovan nämnda styrkorna gör att detaljer framträder och det visar också på en kompetens. Och de är sköna och lätta att bära på huvudet. Känns de prisvärda då? Ja, men inte överväldigande så. Sony MDR-M1 kostar cirka 2 900 kronor och med det priset har du passerat flera synnerligen kompetenta konkurrenter såsom exempelvis Audio Technica ATH-M50x eller Beyerdynamic DT770 Pro. Att betala nästan det dubbla känns därför lite för mycket.
Slutklämmen blir att Sony MDR-M1 inte bjuder på den mest glimrande och glittrande ljudbilden vi har hört. De har ett fast grepp om dynamik och akustisk förmåga men haltar lite i diskanten. De ger inte heller genomgående en balanserad och neutral ljudbild utan varierar lite med genrer. Det låter bäst när det är elektroniskt och dovt när de mer akustiska detaljerna ska fram i ljuset. Således blir vi inte helt nöjda med Sony MDR-M1 som ett par neutrala studiolurar även om de är bländande bra ibland.
Sony skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
