Soulcalibur (eller Soul Calibur, som många också skriver det) var ett av dom bästa spelen på SEGA Dreamcast, om inte ett av dom bästa fightingspelen över huvud taget, på 90-talet. Det var dock 20 år sen och genom åren har spelserien haft lite svårare att nå igenom bruset, samtidigt som dess obeväpnade tvillingsjäl – Tekken – gjort betydligt bättre ifrån sig (inte minst i senaste utgåvan, Tekken 7). Nu är Soulcalibur VI (6) här på moderna konsoler och vi kan åter konstatera att våra arkaddrömmar har uppfyllts – spelen är nu lika snygga, om inte snyggare, än de var på tiden vi matade hungriga arkadmaskiner med hela vår veckopeng. Men hur mycket betyder det idag för de som aldrig provat på en arkadmaskin?
Withcer-spelens Geralt är en av omslagspojkarna denna gång och är riktigt kul att spela med.
Soulcalibur VI kommer, precis som Tekken, från Bandai Namco och de två har många beröringspunkter. De är båda fightingspel med väldigt japansk stil; snabba, engagerande och i senare versioner ganska lagom utmanande för arkadälskare att komma in i (men svåra att bemästra på de högsta nivåerna). Soulcalibur VI älskar sina vapen och specialattacker och precis som i Tekken 7 får vi ett story läge där vi kan följa i princip varje karaktärs resa och utveckling till de figurer vi kommit att lära känna och älska genom åren; Kilik, Sophitia, Mitsurugi – ja, till och med spökpiraten och Soul Edge-svärdets ursprungliga ägare, Cervantes, är tillbaka. Nytt för i år är att Witcher-spelens Geralt of Rivia gör gänget sällskap, med Doug Cockles originalröst och hela rörelsearsenalen. Kul samarbete som Bandai Namco fått till med CD Projekt Red, vars makalösa rollspel man distribuerar.
Stillbilderna med skriven dialog är för många och för långa.
Soulcalibur VI är som helhet betraktat ett hyfsat tillgängligt fightingspel. Här finns förvisso en halv bibel med attacker, specialattacker och kontringar, men man kommer ganska långt med lite skicklighet, timing och – faktiskt, tur. Här finns ett nytt clash-system som bygger på en slags sten-sax-påse som roar åtminstone de första gångerna, även om vi sett liknande göras i exempelvis Injustice 2. Det går att hoppa rakt in i stridandet, såväl lokalt som online – och den kärnan är spelets stora behållning och essens: snabba arkadmatcher mot andra spelare. Här finns också två single player-lägen, story som vi nämnde tidigare, och en kampanj som består av att du kan designa din egen krigare och namnge denne för att sedan ge dig ut på ett slags äventyr med XP, guld och magiska föremål. I teorin är detta en kul idé, men genomförandet dras ned av många och relativt långa laddningstider (vi testade spelet från skiva och även om skivor ska läsas in i sin helhet på hårddisken, rekommenderar vi ändå att du i första hand köper digitalt och helst installerar det på en schysst SSD) samt småsega scener med dialog och story-exposition som är för rikliga för fighternas snabba arkadtempo. Man kan förvisso hoppa över det mesta, men vad blir poängen då? Det finns något ogenomtänkt att göra ett äventyrsläge till ett snabbt arkadspel där stillbilder med dialog upptar 90% av speltiden.
Rent tekniskt finns annars inte mycket att klaga på. Vyerna i striderna är vackra och storslagna, om än något för lågupplösta för vår smak (på PS4 Pro). Flytet är å andra sidan perfekt, så i stridens hetta hinner man inte tänka på att bakgrunden är lite ojämn i kanterna, vilket orsakar krypande i de tunna linjerna. Ljudet är de klassiska melodislingorna, parade med figurernas utrop som i längden blir något tjatiga (”I’ll finish you!”) men det hör ju till genren och japanska fightingspel, så utan dom skulle det kännas som något fattas – ironiskt nog. Onlinedelen funkar bra och vår största kritik rent tekniskt, förutom de något lågupplösta bakgrunderna, är att laddningstiderna är så många och lite för långa. En optimerad patch vore uppskattat.
Som helhet är Soulcalibur VI ett schysst fightingspel som behåller kvaliteten och essensen av vad som en gång gjorde ettan legendarisk. Det vore en överdrift att säga att den kulturella och spelmässiga impakten är lika stark idag, men detta är ett spel som kan hålla arkadälskarna lyckliga en tid framöver (det är ju en relativt svältfödd grupp idag, där alla spel ska vara open-world och 100+ timmar). Diggade du tidigare delar och vet du med dig att du gillar fightingspel, så som exempelvis Tekken, så är det bara att köpa spelet (helst digitalt) idag, du lär inte bli besviken. Däremot får spelstudion gärna tänka ett varv till kring kampanjen och enspelarupplevelsen nästa gång, kanske låna ett blad med inspiration från Tekken-gänget? De gjorde det nämligen riktigt bra sist. Tänk mycket fighting, korta mellansekvenser med cineastisk story samt minimalt med dialog att läsa.
Så här sätter vi betyg på Senses