Basketbollspelaren Lebron James (här gestaltad av basketbollspelaren Lebron James) och hans son Dom (Cedric Joe) dras in i Warner Bros superdator, som styrs av Al G. Rythm (Don Cheadle). Al G. Rythm tvingar Lebron James att medverka i en basketbollmatch och James tar sedermera hjälp av Snurre Sprätt och resten av Looney Tunes-gänget för att kunna vinna. Men snart visar det sig att matchen sätter mer på spel än vad han någonsin kunnat tänka sig.
Första Space Jam-filmen hade premiär för ganska exakt 25 år sedan. I 1996-versionen så spelas huvudrollen av basket-legendaren Michael Jordan. Film nummer två refererar till ettan på olika sätt, men det här är egentligen inte en uppföljare utan mer av en soft reboot. Jordan kanske inte var en så duktig skådespelare, men filmskaparna gav honom precis så mycket att göra som han klarade av. Första filmen är förvisso inget mästerverk, men den har ändå en hel del kul sekvenser och så är ju Bill Murray med – och då blir allt bra (eller ofta bättre)! Sedan har första Space Jam en gigantisk fördel mot Space Jam – A New Legacy och det är att den är kort. Space Jam klockar in på 88 minuter och Space Jam – A New Legacy klockar in på 115, olidliga minuter.
Uppbyggnaden av Space Jam – A New Legacy är helt skev; det tar oändlig tid innan vi ens får möta Snurre Sprätt och gänget. Resten av speltiden går åt till att berätta för oss vilken kass farsa Lebron James är till sina barn. Häri ligger ett annat problem: storyn kräver att basketbollspelaren Lebron James ska skådespela en hel del, något som blir alldeles för avancerat för honom och det leder till att allt faller pladask. En annan sak är också att filmen nästan tvingar oss att gilla Lebron James, som om vi självklart skulle känna till honom innan filmen. Kanske har man en kontakt med honom om man har sett honom spela, men det har inte jag och därmed funkar det inte alls att jag ska ha sympati för den här klantskallen.
Den alltid duktige och intressante Don Cheadle ser rent ut sagt obekväm ut rakt genom filmen. Som om han någonstans i mitten insåg vad han hade gett sig in på. De andra skådespelarna runt Lebron James är helt dock ok, ingen av dem är hans riktiga familj,. vilket är skönt att de faktiskt valde skådisar istället.
Sen, en konstig petitess kanske, men alla karaktärer som dyker upp för att se på matchen är liksom aldrig synkade till vad som sker på planen. De ser mer ut som publiken i Rockband-spelen, som diggar järnet även om det är en ballad som spelas. Det som gör saken ännu konstigare är att man i extrematerialet ser hur det finns sminkade statister på plats, då huvudfigurerna spelar på plan – så det är helt obegripligt att de inte fick regi att agera på rätt sätt? Sen är det väldigt konstigt att bland mycket annat se Droogerna från Clockwork Orange och Pennywise från IT i publiken, i en barnfilm…? Förstår att det är lite godis för föräldrarna, men de ser ju allt annat än snälla ut så de skrämmer ju barnen. Sen tycker jag att de valt helt fel skådespelare som ska gestalta olika andra kända karaktärer: 60-talets Batman, som spelades av den oförglömlige Adam West, ser mer ut som en sliskig pedofil än som Batman. Samma med flera andra karaktärer, som inte alls överensstämmer med skådespelarna som spelade dem förut. Åter igen ett konstigt regi- och filmskaparval.
UHD 4K-utgåvan är i alla fall fin, med krispig bild och HDR10. Tecknat och live-action ser bra mixat ut tillsammans och färgbalansen är alldeles ypperlig. Ljudet i Dolby Atmos är välljudande och har en fin mix mellan de lugna partierna och totalt kaos! Extramaterialet är intressant, även om dokumentärerna är ganska korta.
Sammanfattningsvis så är tyvärr Space Jam – A New Legacy inte i närheten av så underhållande och rolig som den skulle kunna vara. Varje regibeslut känns fel och det verkar nästan som om regissören inte riktigt visste vad det var för sorts film han skulle göra. Så även om UHD-utgåvan är grym så är själva filmen så pass usel att det sänker betyget rejält.
