Som jag nämnde i min recension av Spider-man: Into The Spider-Verse så är Spindelmannen och Stålmannen (japp jag är så gammal så jag minns när de hade svenska namn) mina två, absoluta favorithjältar. Det finns till och med ett seriealbum där dessa två hjältar möts. Hur episkt skulle inte den filmen bli? Spider-man: Far From Home är den tjugotredje filmen i MCU och avslutar därmed Marvel Extended universe fas tre.
Peter Parker (Tom Holland) och hans faster May (Marisa Tomei) blev båda till damm efter Thanos fingerknäppning och nu är de båda livs levande igen, efter händelserna i Avengers: Endgame. Det är en konstig värld, där lillasyskon har blivit storasyskon då de som kom tillbaka har samma ålder som de hade innan de försvann. Peter Parker sörjer förlusten av sin vän och mentor och vill egentligen inget annat än ta det lugnt. Under en skolresa genom Europa så attackeras Venedig av ett vattenmonster. Spider-man kastar sig in i striden, men är chanslös ända tills den mystiska superhjälten Mysterio (Jake Gyllenhaal) dyker upp och bekämpar monstret. Det visar sig snart att jorden står inför en ny katastrof och de enda som kan rädda jorden igen är Spider-man och Mysterio.
Spider-man: Homecoming från 2017 gillade jag skarpt; det här är den bästa versionen av Spider-man på vita duken och Tom Holland är helt perfekt i sin roll. För det är inte bara så att han är en vansinnigt duktig skådis med ett brett register, utan han är också en extremt duktig gymnast som gör massor av sina egna stunts. Självklart är det CGI och stuntmän inblandade också, men till stora delar gör han det själv. Det som också är underbart är att för första gången är Spider-man verkligen en grabb och ingen vuxen man. Alla problem i tonåren tripplas under pressen att dessutom vara en superhjälte. Vi slapp historien om hur han blev biten, men vi får däremot följa Peter Parkers resa till att bli en bättre Spider-man. Något som började i första filmen och som sedan utvecklas ordentligt nu i Spider-man: Far From Home.
Zendaya spelar den nya versionen av MJ, hon heter inte längre Mary-Jane (såsom vi är vana vid) utan Michelle Jones och hon är Peter Parkers stora kärlek. Deras taffliga, tafatta försök att mötas är gjort med bra känsla och humor. Jag var inte så förtjust in hennes karaktär i Spider-man: Homecoming, men här kommer hon verkligen till sin rätt.
Jake Gyllenhaal som Mysterio är ett sanslöst episkt val av skådespelare, av flera anledningar. Bland annat för att han har varit nära att en gång spela Spider-man själv då Tobey Maguire hade skadat ryggen inför inspelningen av Spider-man 2. Vi litar verkligen på Mysterio på grund av Jake Gyllenhaals charm och karisma. Vi köper Peter Parkers hjältedyrkan och vi förstår hans val. Jag vill inte avslöja något här; jag har undvikit trailers och annat och det föreslår jag att alla ska göra som vill se filmen. För du vill inte ha något spoilat.
Jon Favreau, som regisserade Iron-Man del ett och två fortsätter inom MCU i rollen som Happy Hogan och i Spider-man: Far From Home har han nog mest speltid någonsin. Undrar om han kunde ha anat det när han gav rollen som Happy till sig själv? Happy står för mycket av humorn i filmen – men med bra balans – och det finns en sekvens på ett flygplan som är riktigt fint möte mellan Happy och Parker.
Vill även nämna Marisa Tomei och Samuel L. Jackson som har större roller denna gång och de passar historien perfekt, utan att kännas inpressade.
Sammanfattningsvis så fullkomligt älskade jag den här filmen. Manus och regi är i perfekt synk med skådespelarna. Humorn är på en bra nivå, korsningen mellan tonårsångest och superhjälte-action är perfekt. Precis när jag inte trodde att filmen skulle kunna bli bättre och sluttexten börjar rulla, så kommer den första av två post-credit sekvenser. Jag är kanske fånig, men i den här sekvensen så dyker det upp en karaktär som fick mig att applådera rakt ut i salongen! Ingen annan verkade förstå min totala lycka. Jag är nu så vansinnigt spänd nu inför Marvel Cinematic Universe fas fyra för Spider-man: Far From Home slutar med en utav filmhistoriens bästa cliffhangers. Det här är ett solklart måste!
