Mina två favorit-superhjältar är Superman och Spider-man och av dem två så är det Spider-man som har fått flest och bäst filmer. Jag älskar första Superman-filmen som Richard Donner regisserade, men efter det har det varit jäkligt ont om bra Superman-filmer
Japp, han är barfota och har mjukisbyxor, men tro mig det finns en förklaring!
Med Spider-man finns det däremot en uppsjö bra filmer. Man har rebootat Spider-man ungefär en gång var tionde år sen 2002 och innan dess fanns det tecknade serier och den underbara 70-tals Spider-man tv-serien med Nicholas Hammond i huvudrollen, som är ostigare än något annat (förutom möjligen den japanska tv-serien).
I den här scenen så finns alla versioner av dräkterna representerade, inklusive den från PS4 spelet.
Efter att The Amazing Spider-man 2 inte spelade in den summa pengar som Sony-bossarna hade hoppats på så gjorde de något som ingen hade vågat tro: De lät rättigheterna för Spider-man gå tillbaka till Marvel, typ. Tom Holland fick rollen som Spider-man och tack vare denna guld-deal så är han med i samma universum som de andra Marvel-hjältarna. Vad jag menar att Marvel ”typ” fick tillbaka rättigheterna är att Sony fortfarande äger alla andra former av Spider-man och hans fiender, så med andra ord är det därför Sony kunde släppa Venom på bio i våras och det otroligt snygga Spider-man-spelet som är exklusivt till Sony Playstation 4. De har också rättigheterna att skapa nya, tecknade versioner av Spider-man och det är det som jag har sett idag. En riktigt bra tecknad version, men med vissa skavanker.
Miles Morales (Shameik Moore) är en vanlig grabb från Brooklyn, New York. Han går i skolan och på fritiden så är han ute och målar graffiti med sin farbror Aaron (Mahershala Ali). En dag när de är ute och sprayar så blir Miles biten av en spindel och vaknar upp nästa morgon med insikten att hans kläder plötsligt inte passar längre. Hans händer och fötter fäster mot väggar och snart inser han att han har fått samma krafter som Spider-man. Livrädd för sina nya krafter gömmer han sig, men ramlar ur askan och in i elden då han av en slump hamnar mitt i en fight mellan Spider-man (Chris Pine), Green Goblin (Jorma Taccone) och Wilson Fisk (Liev Schreiber) alias Kingpin. Kingpin öppnar en dimensionsport och kaos utbryter och snart visar det sig att New York får besök av Spider-men från flera olika dimensioner. Miles måste nu lära sig att bli sin verklighets Spider-man för att kunna rädda världen och föra alla Spindel-personer tillbaka till sin egna verkligheter.
Det svårt att recensera den här filmen utan att spoila handlingen, men jag ska försöka. Först ut ska jag berätta vad jag gillar med Spiderman: Into the Spider-Verse och det är en hel massa faktiskt. Manuset, skrivet av Phil Lord (som gjorde Lego-filmen och kickad blev från Solo) och en av de tre regissörerna Rodney Rothman är riktigt finurligt och det här är inte en film riktad till alltför unga biobesökare. Våldet i filmen är ganska milt, men det är ändå en hel del vuxna ämnen som tas upp – att känna sig utanför och ond, bråd död.
Balansen mellan det vanliga och det fantastiska är välskrivet och humorn blir aldrig ansträngd och töntig – och nu pratar vi ändå om en film som har en talande, tecknad gris som en av huvudrollerna.
Spider-ham hade kunnat bli så sjukt fånigt, men filmskaparna lyckas med konststycket att göra det riktigt bra.
Röstskådespelarna är i en klass för sig, allt från Shameik Moores balanserade porträtt av Miles Morales till Nicolas Cage som den svartvita Spider-man Noir är helt lysande. Lily Tomlin som faster May är klockrent och Hailee Steinfeld som Gwen Stacy är så bra att den sistnämnda kommer få en spin-off enligt ryktet. Värt att nämna är också Jake Johnson, som spelar en äldre mer desillusionerad Spider-man med tyngd och humor och Kathryn Hahn som Doc Ock. Kort sagt kan det inte bli bättre.
Gwen Stacys som Spider-woman.
Stan Lee (1922-2018) har en helt underbar liten roll i filmen och actionscenerna är finurliga och episka. Det här är verkligen en grym film, men…
Först ut på min rätt korta men ändå ”betyg-sänkande” lista är följande: Filmens look. Nu säger ni: ”Vadå?! Filmens look är ju episk!” och ja, det är den om det inte vore för att filmskaparna bestämde sig för att den skulle se ut som en animerad-serietidning med serietidnings-texturer och skavanker. Det är riktigt irriterande många gånger hur de har löst oskärpa och bakgrunder, det var flera gånger som jag trodde att jag hade gått till fel föreställning och såg filmen i 3D, men utan glasögon. Det är nästan huvudvärksvarning att se vissa scener, så illa är det. Vilket är sjukt synd för att animationerna är toppensnygga.
Det ser ut som bilden är helt ur synk.Nummer två: Filmen är nästan två timmar lång, vilket i sig inte är ett problem men, samtidigt som den kändes lite utdragen ibland, så var den ändå för kort för att allt skulle gå fram på ett bra sätt. Det är två stora händelser som bara stressas förbi och där känns det verkligen att manuset hade behövt utveckla de bitarna lite mer och skurit bort något annat.
Japanska Spider-man Peni Parker (Kimiko Glenn) komplett med Spider-robot.
Men förutom det så är det här en av de absolut bästa Spider-man-filmer jag har sett. Jag ser fram emot uppföljarna och såsom filmen är uppbyggd så existerar alla inkarnationer av Spider-man därute samtidigt, ingen av filmerna är nu rebootad egentligen. Jag beordrar er att sitta kvar genom hela sluttexten, för där finns en extra-scen som är helt underbar!
Jag rekommenderar verkligen Spider-man: Into the Spider-Verse, men på grund av lite manus-missar och den extremt konstiga looken så faller betyget tyvärr ett snäpp.
Så här sätter vi betyg på Senses