Freja (Alba August) och hennes styvsyster Anne (Sophie Cookson) hamnar mitt i den danska invasionen av Sverige år 1520. Deras föräldrar och syskon mördas brutalt, och de ger sig ut på en hämndturné som tar dem hela vägen till Stockholm. Där möter de Kung Kristian II (Claes Bang) och den hämndlystne Gustaf Trolle (Jakob Oftebro). Det visar sig att det inte går att lita på någon, och snart börjar blodet rinna utmed Stockholms gator.
Komedi är tragedi plus tid, sägs det, och det har verkligen filmskaparna bakom Stockholm Bloodbath tagit fasta på när de försöker göra en actionkomedi av en av de mest brutala händelserna i Sveriges historia. När jag såg första trailern fanns det inte en tillstymmelse till någon svart komedi i lanseringen, utan det verkade som om det skulle vara ett seriöst drama, vilket kändes helt fel i och med hur den var klippt och att alla pratar engelska. Jag kommer återkomma till val av språk längre ned i recensionen. När jag väl förstod att filmen skulle vara mer av en actionkomedi blev jag något mindre irriterad men istället väldigt konfunderad. Varför välja att göra en komedi istället för ett drama?
Regissören Mikael Håfström har gjort en hel del Hollywood-rullar på senare tiden (bland annat Escape Plan med Arnold Schwarzenegger) och han styr filmen med van hand. Det här är en svensk/dansk samproduktion med en budget som är högre än Avgrunden, och det syns för här finns en del riktigt episka strider och produktionstekniskt så håller filmen riktigt hög nivå. Ljudmixen känns lyxig, musiken är cool och specialeffekterna är nästan felfria. Det har byggts en hel del scenerier och även om kostymerna inte riktigt är autentiska ser de överlag bra ut. Klippningen är tight och även fast filmen är två och en halv timme känns det inte av. Det rör sig hela tiden framåt och tempot falnar aldrig.
Vi bjuds även på en del väldigt bra skådespelarinsatser, bland annat så gillar jag verkligen Claes Bang (The Square) som en utflippad Kristian II och Alba August (Unga Astrid) som den stumma bågskytten med det anakronistiska namnet Freja. Nu utger sig aldrig Stockholm Bloodbath för att vara helt historiskt korrekt, även om flera av filmens huvudpersoner har funnits på riktigt i en form eller en annan. Så förutom de mest kända såsom Trolle, Brask och Kristian II så fanns även bland annat karaktären Anne Eriksson (spelad av Sophie Cookson) som i verkligheten hette Anna Eriksdotter och var mycket riktigt gift med Johan Natt och Dag, men filmen har ändrat en hel del för att passa narrativet.
Manusförfattarna Erlend Loe och Nora Landsrød har gjort sin hemläxa, men många gånger bara till hälften, och jag förstår inte riktigt varför de valde att de kvinnliga huvudrollerna heter Eriksson i efternamn istället för det mer korrekta Eriksdotter. Det enda jag kan tänka mig är för att det skulle bli förvirrande för en utländsk publik, och det leder mig till att raskt gå in på det som inte fungerar alls med Stockholm Bloodbath.
För det största misstaget i min mening med Stockholm Bloodbath är att göra filmen på engelska. Hade filmen varit en lite mer seriös skildring av Stockholms blodbad med den här budgeten och på svenska så hade betyget blivit full pott, nu linkar filmen istället in i mål.
Anslaget med informationstext över snötäckt skog är riktigt bra, men sedan går det snabbt utför. En stillbild med humoristisk text i färgglad font proklamerar “att det mesta av det här har hänt på riktigt”, alá filmen Pain & Gain. När vi sedan introduceras för filmens skurkar får de lite putslustiga namn som får tankarna att gå till Guy Ritchie och Quentin Tarantinos filmspråk. Problemet är bara att nästa sekund sker flera brutala mord som jag aldrig har sett någon regissör våga sig på i film förut. För det finns en scen med Annes småbröder som är en superb genomförd scen, men då vi som publik har vaggats in i att det här är en komedi, kände jag ingenting för dem och det blir ett genomgående problem. Hur vidriga saker som än händer i filmen, känner jag noll och ingenting för någon av karaktärerna. Tonen är helt enkelt överallt och det går inte att ta det jag ser på allvar.
Filmen är full av sekvenser från andra filmer, men istället för att utveckla dessa blir de istället bleka kopior av ett bättre original. Bland många andra sekvenser finns bland annat scenen då Anne möter sin faders mördare Didrik (Mikkel Boe Følsgaard) vid ett middagsbord och istället för att vi ska få se hur Anne påverkas av detta faktum visar hon ingenting. Det är inte för att skådespelerskan inte kan agera, utan här saknas regin i att vi får se hur detta möte påverkar henne. En bättre version av denna scen finns i Inglourious Basterds då Shoshanna (Mélanie Laurent) möter Hans Landa (Christoph Waltz). En annan scen som också innehåller Didrik är när han möter Frejas mamma Birgitta, som briljant spelas av Kate Ashfield (Shaun of the Dead), i en väldigt intensiv scen som också har en hel del Tarantino-vibbar. Samma upplägg av scenen har vi sett i bland annat True Romance (Tarantinos manus men ej regi) då Dennis Hoppers karaktär retar upp Christopher Walkens dito. Så här fortsätter det med massor av scener som påminner starkt om andra filmer, men utan att ta ut svängarna och göra dem lika bra eller ännu hellre, bättre.
Stockholm Bloodbath har som sagt ett väldigt bra tempo, men jag störde mig ändå på en hel del konstigheter i klippningen. Det finns till exempel ingen logik i hur långt det är mellan olika platser. Ena stunden verkar det vara dagar emellan och andra gånger täcker de samma sträcka på någon timme. I början av filmen ramlar Freja i en isvak och under tiden hinner andra karaktärer röra sig mil efter mil och utföra massor av handlingar innan hon kommer upp under ytan igen. Vi får heller inte se hur Freja hittar sin skadade styvsyster, vilket hade kunnat vara en stark emotionell scen, utan istället får vi se hur hon helt sonika börjar gräva gravar. Långt senare inser vi att hon faktiskt har hittat systern och tagit hand om henne. Sen bjuds vi på en sekvens där de tränar och hur systern sakta men säkert läker, med andra ord är de där flera dagar (veckor, månader?!) innan de ger sig efter danskarna igen och hinner ifatt dem utan problem. Även om systrarna sitter på en hästrygg och danskarna går till fots och rör sig långsamt så känns det ändå osannolikt.
Förutom allt som jag redan har tagit upp ovan lider Stockholm Bloodbath av ett annat stort problem, och det är att det inte är helt solklart vem det är som har huvudrollen. Jag var helt inne på att det skulle vara Freja, för det är henne vi får följa i början, men hon försvinner under stora delar av filmen och då går det över till att det är Anne och när vi väl kommer till Stockholm är det helt plötsligt Kristina Gyllenstierna, spelad av Emily Beecham, som är i fokus och filmen skiftar fokus till att historiskt skildra allt som leder upp till avrättningarna.
Nu har jag inte tagit upp allt som störde mig under Stockholm Bloodbath, för det skulle leda till en alldeles för lång recension, men som en sista sak så kändes även slutet på filmen något stressat och lite av ett antiklimax.
Sammanfattningsvis innehåller Stockholm Bloodbath alla ingredienser för att bli en perfekt film, men allt är i fel ordning och i fel mått. Paradoxalt nog har Stockholm Bloodbath flera av de mest brutala och hjärtslitande scener jag någonsin sett, men då tonen är helt fel och regin haltar, blir allt istället bara en axelryckning.
Scanbox Entertainment ordnade med en förhandsvisning inför detta test och har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
