Jag minns det nästan som igår. Sommaren 1992. Jag var 14 år och på språkresa i Bournemouth tillsammans med syrran och våra bästisar. Jag och Alex spenderade stor del av vår tid – och våra pengar, på spelhallen som låg vid stranden (japp, det fanns sådana på den tiden). Den arkadmaskin som nog svalde flest av våra hårt förvärvade mynt var Capcoms Street Fighter II. Sån enorm spelglädje det var att välja ut sin favoritfigur (min var Blanka) och spöa på arkadmotståndet, eller ännu hellre – någon annan arkadspelare som hängde kring maskinen. Det var hårda och svettiga matcher, som man sällan kunde vinna på tur. Det är ett av mina starkaste spelminnen från det året (tillsammans med Monkey Island II: LeChuck’s Revenge, som jag längtat efter att få spela så länge på min dåvarande Amiga 500).
Street Fighter II (1992)
Efter den sommaren (och efter att ha spelat SF2 till Amiga då det slutligen konverterades till maskinen) så liksom gled jag ifrån Street Fighter-serien. Jag minns att det kom ett par versioner till av tvåan (Remix, Turbo osv) och ett antal inkarnationer av trean (bl a Alpha, som jag hörde gott om på Dreamcast) men jag tog mig inte riktigt tid att sätta mig in i dem. Andra fightingspel hade fångat mitt intresse, inte minst Tekken på Playstation och senare Dead or Alive på Dreamcast (och Xbox).
Det har gått 17 år (!) sen den där sommaren i Bournemouth och mitt första Street Fighter-minne. Och Capcom har bestämt sig att återta kronan som fighternas mästare med releasen av Street Fighter IV. Flera medier har höjt det till skyarna och redan utnämnt det till 2009 års bästa spel.
Foto: Street Fighter IV – det har hänt en del på fronten.
Street Fighter IV går en fin balansgång – man har lyckats fånga i princip alla de gamla moves:en, men samtidigt också hottat upp grafik och lagt till fler moves, figurer och platser. Några gamla combos satt faktiskt kvar i fingrarna och det var ljuvlig nostalgi, samtidigt som jag också snabbt insåg att om jag ska komma nånvart på någon högre nivå så måste jag verkligen träna. SFIV är, precis som sin föregångare, inte något spel man vinner på knapp-hamrande. Inlärningskurvan för de mest förödande kombinationerna kräver övning, men när du väl lagt tiden och tagit dig över tröskeln så blir spelet allt mer givande.
Nyheter i fyran är, förutom den otroligt vackra celshading-grafiken, också ett online-läge där andra spelare kan komma in från nätet och utmana dig. Det är oändligt mycket roligare att spela mot mänskligt motstånd än mot datorn (såklart) och allra roligast är om du drar ihop ett gäng polare som är någorlunda jämna i nivå och spelar på liv och kniv.
Street Fighter IVs stora ess är också något av dess akilleshäl – det är ett spel som ser ut som ett 2009-årsspel, men känns lite som ett nittiotalsspel. Puritaner lär väl mailbomba mig nu, men personligen tilltalas jag fortfarande mer av ”friheten” som Tekken och DOA erbjuder, även om jag absolut kan uppskatta arkadkänslan och finessen i detta. Ett roligt, snyggt och givande fightingspel är det verkligen. Föga kunde vi ha anat 1992 att tv-spel en dag skulle se så här bra ut (så mycket bättre än arkad-versionerna vi spelade då).
