Mario Party-spelen har länge varit återkommande inslag på senses-redaktionen (inte minst våra för- och efterfester, så punk är vi). Men ända sen vi ställde undan den sorgligt underskattade Wii U:n, till förmån för Switch:en, så har vi saknat ett Mario Party-spel. Nu kommer den elfte utgåvan i spelserien och då till ett format med ordentliga resurser. Nintendo väljer att kalla spelet bara Super Mario Party. Men är detta verkligen en sann reboot som samtidigt behåller spelets essens? Nja, blir svaret på det. Häng med så förklarar vi.
Snygga, men inte så spännande banor.
Grundpremisserna är sig lika i Super Mario Party: det är fortfarande ett slags digitalt brädspel, där figurerna flyttar sig med hjälp av ett tärningsslag och där det gäller att samla stjärnor, mynt och hoppas man slipper hamna på otursrutor. Alla de klassiska Mario-figurerna finns med och denna gång har de varsin tärning som är speciell – exempelvis har Yoshi bara ojämna tal på sin tärning, med sju som högsta kast, men även risken att slå en nolla (vilket är rätt förödande i jakten på stjärnor). Nytt för i år är att man kan plocka upp följeslagare på vägen, lite á la Talisman, som väljs ut slumpmässigt och antingen låter dig slå med deras specialtärning men även lägger till ett par steg till ditt slag, genom sina egna slag. Precis som förr så betalar man 10 guldmynt för att köpa en stjärna och det finns vissa möjligheter att sno stjärnor, men tyvärr inte lika roliga som förr (nu betalar man i princip bara en Lakitu som rånar en annan spelare, i grundspelläget). Spelet innehåller endast fyra spelplaner, som alla känns ganska små och ospännande tyvärr; stjärnan dyker ofta upp inom ett begränsat område och det uppmanar inte direkt spelare till att sprida ut sig.
Du som spelat tidigare Mario Party-spel lär känna igen dig 100%. Fordonen från 9:an och 10:an är borta, men här avgörs fortfarande varje spelrunda med ett skicklighetsbaserat minispel, där man oftast spelar alla mot alla, eller att spelet delar upp en i par respektive en mot tre. Den som vinner omgången får mest pengar. I slutet av alla spelomgångar så delas två bonusstjärnor ut och det kan vara för precis vad som helst – till den som gått flest steg, vunnit flest matcher, tjänat flest mynt, förlorat flest mynt osv. Som vanligt alltså så är fru fortuna fortfarande synnerligen inflytelserik i Super Mario Party.
Mario Party-spelen har alltid innehållit en stor dos tur och slump, vilket är förväntat i ett tärningsbaserat brädspel. Men aldrig har slumpen slagit så hårt som den gör i just Super Mario Party. Det blir direkt frustrerande när en spelare som ständigt och överlägset vinner alla minispel, sen ändå bara slår ettor och tvåor med tärningen (tro oss, det har hänt flera gånger) och hamnar toksist med en massa pengar man aldrig kan köpa eller sno en stjärna med. En sak vi verkligen saknar här är duell-läget, att när två spelare hamnar på samma ruta så duellerar de i ett svettigt minispel om antingen en stjärna eller pengar. Då var det högsta insats – nu… händer ingenting? Och även om tärningen ska vara tur (och är det, statistiskt) så slår ofta ledaren av minispelen väldigt låga tal. Orimligt ofta. Man har också ändrat handikappet i de sista tre ronderna – förr var den som låg hopplöst sist alltid utvald att ta emot en boost, en bonus för att få lite hjälp. Nu avgörs detta till synes helt slumpmässigt av en ”expertfigur” som bjuds in att kommentera om vem de tror vinner (!) och kan sen mycket väl dela ut en bonus till den som ligger tvåa. Wtf? Att spelet sen delar ut bonusstjärnor helt på måfå (eller?) gör också att turvariablerna staplas på hög och det enda sätt att verkligen vinna spelet säkert på är att ta hem alla minispel och sen garantera slå höga tärningskast (vilket du inte kan, eftersom det kräver bonusföremål såsom guldsvampar).
Super Mario Party är som väntat något snyggare än sina föregångare och blandar klassiska arkad-minispel (en del sjukt roliga, såsom paddling och Zorbing (jättebollar)) men även rörelsebaserade inslag, såsom cykling som kanske känns mindre inspirerande. Vi måste hylla hur man löst ”träningsomgånen” inför varje nytt minispel, där en förhandstitt låter alla prova direkt, istället för att spela en hel provomgång – något som var extremt tidsödande förr.Spelet innehåller hela 80 minispel, vilket är mest av alla Party-spel hittills. Nivån är överlag hög, inget spel är direkt dåligt men inget är heller sådär jättenytt eller revolutionerande. Kombinerat med de ganska små och odynamiska banorna, samt den evigt närvarande tur-faktorn (att slå lågt är galet frustrerande eftersom det går låååång tid innan du får en ny chans – tre personer och en minispel-runda) gör ändå att spelet som helhetsintryck känns mindre komplett och omväxlande än förr.
Ingen förmedlar godhet och vänskap som Nintendo.
Summering: Super Mario Party är absolut värt att spana in om du är fan av tidigare spel i serien och vill ha en version du kan spela på din Switch. Det är i vår bok inte tillräckligt nytänkande för att förtjäna ”reboot”-epitetet utan snarare tvärtom, snarare konservativt och väldigt brett anpassat att det känns som det försöker göra alla nöjda (även i princip icke-gamers, genom att ge turen så stort genomslag). I sina bästa stunder, när man kan vara fyra spelare, är det dock grymt underhållande och tiden bara flyger förbi (på ett två och ett halvtimmars flyg till London, till exempel). Vi hade önskat ett annan balans och andra russin ur kakan, men smaken är såklart som baken – delad. Plocka upp ett exemplar och låt oss veta vad du tycker.
Så här sätter vi betyg på Senses