Som jag skrev i min recension av Lego Incredibles 2 så är det helt galet att tänka sig att det är hela 14 år sedan första filmen om Superhjältefamiljen Parr hade premiär. The Incredibles (Superhjältarna på svenska) blev en enorm succé för Pixar och tidigt började det pratas om att göra en uppföljare. Regissören och manusförfattaren Brad Bird ville inte göra en uppföljare förrän han hade en bra story att berätta. Så nu är det dags att se om hans nya story håller.
Uppföljaren börjar exakt där första filmen slutar: skurken the Underminer (John Ratzenberger/Jonas Malmsjö) dyker upp och med sin gigantiska grävmaskin ger han sig i kast med att stjäla pengar från stadens bank. Familjen Parr samarbetar till fullo för att fånga honom. Dock så går det inte som de hade tänkt sig och då Superhjältar fortfarande är olagliga så blir de allt annat än tackade för sin insats. Fast det finns en ljusning; den excentriske affärsmannen Winston Deaver (Bob Odenkirk/Joachim Bergström) och hans syster Evelyn Deavor (Catherine Keener/Anki Albertsson) vill göra superhjältar lagliga igen och de har en plan. När den nya skurken Screenslaver (Skärmskrämmaren) dyker upp så får Familjen Parr och syskonen Deavor fullt upp – men allt är inte som det verkar vara…
Okej, först ut: jag såg filmen på svenska, jag skulle ha sett den engelska versionen men livet kom emellan. Resultatet av att se den svenska denna gång var inte som min upplevelse som när jag såg Coco på svenska, det var snarare lite mer som när jag såg Hotell Transylvanien 3 med svenska röster där dubben förstörde upplevelsen. Nu är Superhjältarna 2 (som tappat The och bara heter Incredibles 2 på originalspråket) inte på långa vägar så dålig som Hotell Transylvanien 3, men Allan Svensson har inte riktigt den vidd som Craig T. Nelson innehar. Allan säger det som står på pappret och den perfekta animationen gör att det ändå blir någorlunda trovärdigt, men det finns ingen tyngd i rösten.
Ett fall av extremt konstig casting är svenska rösten till Frozone, eller förlåt Fryzo som han får heta på svenska. Någon tycker tydligen att Rafael Edholm är Sveriges Samuel L. Jackson?! Hur kom man fram till det? Det funkar inte alls, varje gång som Fryzo öppnade truten dog en liten del av min själ. Är han Stekare? Förortsbo? Det pendlar hej vilt. Sen ska vi inte prata om hur konstigt det har blivit med deras namn. De har döpt om Frozone till Fryzo, vilket funkar och Elastagirl till Elastaflickan, men Mr. incredible heter samma på engelska och svenska. Inte ens Herr Incredible eller Mr. Fantastisk, om man ändå konsekvent ska översätta namn?
Sen är det flera saker i filmen som är skämt som bara fungerar på engelska. I Coco så är historien så gedigen att språket saknar betydelse. Det är inte fallet med Incredibles 2. (Jag kommer även att se den engelska versionen och lägger till vad jag tyckte om den längst ned i recensionen.)
Det var många år sedan jag såg första filmen så innan jag skrev denna text så såg jag om den. Det var bra för mig, men dåligt för recensionens betyg. För del två föll ett pinnhål eftersom första filmen har något som den andra filmen inte har. Skurken i första filmen Syndrome (Jason Lee) är en riktigt farlig psykopat. Han mördar bland annat femton superhjältar för att en dag kunna bli den ultimata superhjälten. Det finns flera, riktigt emotionella scener i filmen och känslan av fara finns där. När jag såg om filmen så minns jag att det verkligen var det jag gillade med den var – att den har en så pass vuxen framtoning. Del två saknar nästan allt det där, den har inga riktigt emotionella scener och skurken i nya filmen är inte på långa vägar så ond som Syndrome var.
Förutom de två saker jag tog upp i ovan så är resten tio poäng rakt igenom. Animationen i ettan är helt felfri, det var en chock att se hur mycket som faktiskt har hänt med texturer, miljöer och detaljer på 14 år. Första filmen ser ut som en mellansekvens från ett gammalt tv-spel i jämförelse! Humorn är välbalanserad och kul, det är flera gånger jag skrattade rakt ut och filmen – med sin nästan två timmar långa speltid – känns aldrig lång eller segt. Musikens 60-talskänsla är perfekt med nickar till både Bond och Mission Impossible.
Filmens handling som i första filmen cirklade runt Bob Parr (Craig T. Nelson, Allan Svensson) har nu skiftat fokus till Elastaflickan (Holly Hunter/Sara Lindh), hon får nämligen uppdraget av syskonen Deavor att vända politikernas syn på superhjältar. Något som är en tacksam skiftning i film att det inte bara handlar om män, män och åter män i alla situationer. Dock får Bob Parr uppleva hur det är att vara småbarnsförälder och min kollega bredvid mig som är småbarnsförälder skrattade gott åt Bobs kamp att hålla ihop hemmet. Dock så låter inte filmskaparna bli att göra fars av det, utan det hela håller sig på en bra nivå. Samspelet mellan familjen är också finstämt och vanliga problem blir snäppet större då alla har superkrafter. Sen är min favoritkaraktär Edna Mode (Brad Bird/Ewa Fröling) tillbaka och är lika underbar som i första filmen.
2004, då första filmen kom, fanns det inte så många superhjälte-filmer på bio som det finns idag. Då hade vi Sam Raimis Spider-Man som kom ut två år innan och Spider-Man 2 som hade premiär samma år. Det var inte som nu då vi har flera stora superhjälte-filmer per år. På något sätt lyckas ändå Brad Bird att göra något som sticker ut mot de andra filmerna. Inte bara att det är en familjehistoria i botten utan också hur han regisserar actionscener och hur de olika karaktärernas krafter används på bästa sätt. Efter att jag hade spelat klart Lego Incredible- spelet visste jag filmens twist, men hade jag inte gjort det så hade jag nog inte sett den komma.
Sammanfattningsvis är detta här en riktigt bra uppföljare, även om den inte riktigt når upp till första filmens höjder av anledningar jag skrev i ova. Men om man bortser från det och ser på andra aspekter (inte minst tekniska), så klår den första filmen med hästlängder.
Rekommenderas!
Svenska trailern
Engelska trailern
Så här sätter vi betyg på Senses