Tamarin är på pappret en match made in heaven för oss: plattform (som vi älskar), retro-inspirerad musik och hög gullighets-faktor i grafiken (ja, kom igen, Ratchet & Clank är ju gulligt också). Lilla studion Chameleon Games har försenat spelet tidigare, men nu är det ute på PC, XB1 och PS4. Resultatet? En blandad godispåse, tyvärr.
Storyn är A1-generisk, den söta Tamarinen (en tamarin är en slags apa), med det fantasifulla namnet Tamarin, ska återta sin plats som djurens konung i skogen genom att avvärja invasionen jätte-insekter och på vägen rädda fåglar och trollsländor. Nåja, det är ju inte för historien vi spelar plattformsspel utan för hoppandet, fnulandet och action-sekvenserna.
Tamarin såg på förhand svidande vackert och sockersött ut. I verkligheten är det inte riktigt så. Protagonisten är fortfarande hårigt kramgo, men det finns en kantglöd och aura runt honom och många objekt som i det närmaste får oss att tänka på gamla video-artefakter av för dålig komprimering (hår är notoriskt svårt att rendera, så det kan ha något med saken att göra – inte ens Square Enix lyckades helt med Final Fantasy VII Remake, om du kollar på surret kring Clouds spikfrissa). Banor och fiender är inte överdrivet detaljerade eller varierade och även om här finns snygga ljuseffekter så blir det tydligt att Tamarin varken haft budgeten eller manskapet att se ut som ett AAA-spel. Och det är OK.
Ljudet är kanske det bästa av allt – slingorna som spelar tar oss tillbaka till barn-/ungdomen och Amigans underbara tidsepok. Det är härliga melodier, som påminner om både retro-electronica såväl som chip-musiken man så ofta hörde i demo-scenen. Vi skulle kunna lyssna på soundtracket enbart och det bådar gott för att det kanske kan inkluderas i Spotifys samling av retro och spelmusik, eller Instant Remedy (sök, du kommer att bli förvånad över hur mycket skön spelmusik du finner där redan).
Så kommer vi till kontrollerna, Tamarins stora sorgebarn. I grund och botten fungerar de – men de känns “lösa” och kameran har en tendens att sakta vilja dra sig tillbaka mot något slags grundläge. Detta är mer frustrerande än man kan tro, då man – förutom att styra protagonisten och scouta omgivningen för hopp (det är ju 3D) med kameran – också måste lägga energi på att “mota” kamerans tvångsmässiga förflyttning. Det gör också utvalda delar onödigt svåra, eftersom det blir så svårt med precisionen – något som är ganska förödande i ett plattformsspel. Vi får verkligen hoppas att detta är någon bugg (!?) som kommer att strykas med kommande uppdateringar. Men vi kan bara bedöma det vi faktiskt testat, inte vad som eventuellt kan bli i framtiden.
Tamarin känns som sagt aningen generiskt som spel. Man spelar inte bra plattformsspel för historien (hur varierat är Mario till exempel, där Bowser kidnappar prinsessan varje gång?) men här finns väldigt lite av ett “universum”, berättelsen består mest i att en igelkott dyker upp här och var som ger dig exposition och nya egenskapar och vapen.
Det för oss in på stridssystemet, som är också märkligt – Tamarin kan hoppa och rulla på fiender (lite som Spyro), men plötsligt får han ett maskingevär (!), går på två ben och ska sikta på insekter medan han fyller dem med bly. Det är gulligt på något morbid vis i all sin bisarra inkorporering, men också malplacerat och precisionen här är inte mycket bättre än spelets precision i övrigt. På vissa platser – men bara mycket vissa platser – kan Tamarin göra superhopp med en knapp-kombo, annars måste man planera och köra hopp med rull-teknik.
Summa summarum hade vi verkligen velat älska Tamarin; det är gulligt, det är 3D-plattform och det har ett härligt soundtrack. Spelet är helt klart spelbart och till och med underhållande, i alla fall i kortare stunder. Det är tufft för små studior att nå publik med sina produkter, därför måste ambitionen och fokuset hellre läggas på att göra en utmärkt, om än mer begränsad produkt, istället för att göra avkall på nödvändiga inslag och försöka imitera AAA. Med tanke på all konkurrens därute (bara det att tre gamla Mario-klassiker fick remasters för Switch i veckan) så blir det svårt att tränga igenom bruset. Kontrollerna är aningen för dåliga och ambitionen med Tamarin, från en liten studio, är som sagt hedervärd. Men likt (New) Super Luckys Tale är det för många småskavanker för att lyckas höja sig över godkänt-strecket.
