Recension: Terminator – Dark Fate (UHD)

90

Jag vet inte exakt när James Cameron fick tillbaka rättigheterna till Terminator (han sålde dem i mitten av 90-talet), men runt 2018 så hörde jag rykten om att han var tillbaka och styrde skutan igen. Jag jublade – men insåg ju givetvis att han inte skulle ha tid att regissera då han har fullt upp med de blå Pandora-katterna, fast han skulle skriva manus (vilket sen visade sig bara vara story-line) och producera. När det sedan kom fram att den den här filmen skulle göra en Halloween och ignorera alla uppföljare förutom Terminator 2: Judgement Day gjorde det mig ännu gladare. Nu skulle jag äntligen få se hur Cameron hade tänkt fortsätta och jag skulle slippa allt annat trams… Jösses vad fel jag hade. Så fel, så fel…

Jag såg Terminator: Dark Fate på bio och jag kände mig alldeles tom efteråt. Jag kan jämföra filmen lite med en vacker tårta, där konditorn har lyckats använda avföring istället för choklad. Den ser vacker ut och ytan är god, men så fort du skär in i den så märker du hur fruktansvärd den är.

Dani Ramos (Natalya Reyes) är en helt vanlig tjej som bor i Mexico city med sin familj. Allt vänds plötsligt upp och ned då hon ser sin far bli nerskjuten av Grace (Mackenzie Davis). När fadern reser sig och förvandlas till en mördarrobot inser hon snabbt att hennes liv har förändrats för evigt (!) En jakt på liv och död startar och den nya superroboten från framtiden, Rev-9 (Gabriel Luna), är många gånger dödligare än sina föregångare. Oväntad hjälp dyker upp i form av Sarah Connor (Linda Hamilton) och trion beger sig mot en mystisk hjälpreda i USA, som kanske kan hjälpa dem att oskadliggöra hotet från framtiden.

Först ut till det jag faktiskt tycker om och som fungerar i Terminator: Dark Fate. Linda Hamilton är tillbaka i sin ikoniska roll och kickar röv! Hon är verkligen Sarah Connor och ingen annan kan ta den rollen ifrån henne. Det finns alldeles för många 60+ action-gubbar där ute och jag ser fram emot att få se ännu fler 60+ action-gummor, för är de en tiondel så intressanta och coola som Hamilton är så kommer det bli grymma filmer. Mackenzie Davis spelar Grace som är en förbättrad mänsklig supersoldat från framtiden. Med superstyrka och pansarskinn kan hon slåss mot Rev-9 och göra nästan samma saker som en Terminator-robot kan göra. Davis är perfekt i rollen, hon balanserar den tuffa ytan med ett mjukt inre på ett mycket övertygande sätt.

Hade verkligen velat tycka lika mycket om den tredje huvudrollen, Dani Ramos spelad av Natalya Reyes – men det går tyvärr inte. Hela karaktären är så platt och tom att det gör ont och hon gör en totalvändning i slutet som går från 0-100 och som jag inte riktigt köper. Sarah Connors förvandling skedde under de 10 år som förflöt mellan första och andra filmen (Terminator 2 utspelar sig ju 1995), Dani Ramos förvandling sker mellan två scener.

När jag ändå går in på allt som jag inte tycker funkar med filmen så kan jag ta upp elefanten i rummet: Arnold Schwarzenegger. Här gör de en liknande grej som i Terminator: Genesys och förklarar hur den 72-årige österrikaren inte längre ser ut som sitt 36-åriga jag med att han har blivit kvar i vår tid under en längre period. Fast på det viset de gjorde det i Genesys är många gånger bättre än i den här. Hela filmen bygger på någon sorts överraskning att Arnold ska dyka upp, men när han är med på varenda poster och hans första scen är med i varenda trailer så är det världens sämst dolda hemlighet. Sen det faktum att han är helt onödig för filmen. Hade han inte varit med så hade de kunnat klara av att döda Rev-9 ändå. Det här är fan-service som gör precis motsatt verkan.

Efter jag hade sett filmen på bio så fick man en poster för Terminator: Dark Fate på väg ut och på den finns alla fyra ansikten av våra hjältar. Tog man handen och dolde ett av ansiktena så hade det blivit en bättre film. Som jag skrev i ovan hade det varit bäst om Arnold inte hade varit med, för han behövs inte, som sagt. Eller om man tog bort Sarah Connor, för hon behövs egentligen inte heller. Fyra huvudroller är helt enkelt en (eller två) för mycket.

Problemet med de fyra huvudrollerna leder till att slutet av filmen är en enda lång, dum besvikelse och där vi fällde en tår då Arnold gör tummen upp i smält lava (ja, jag spoilade just slutet på Terminator 2: Judgment Day men har du inte sett den på nästan 30 år så är det inte mitt fel!) så lyckas regissören Tim Miller med konstycket att vi inte bryr oss ett endaste jäkla dugg om de som dör i slutet på Terminator – Dark Fate. Miller regisserade den underbara Deadpool, som jag verkligen älskade, men det är smärtsamt tydligt att det inte var Millers förtjänst att så blev fallet. För Terminator – Dark Fate vet verkligen inte vilken fot den skall stå på. Det är bara en massa saker som händer för att det står så i manus och ingenting känns särskilt genomtänkt. Här lyser Millers brist på erfarenhet igenom på ett mycket osmickrande sätt. Sen har jag en hel del andra saker i filmen som jag irrterar mig på; bland annat hur de behandlar John Connor och framtidens nya superdator, den ansträngda humorn och alla tidsparadoxer, men jag måste kapa lite i en redan väldigt lång recension.

Något som däremot drar upp betyget på filmen rejält är den fina Ultra HD-utgåvan som levererar precis det som jag hade önskat. Felfri bild med Dolby Vision och HDR-färger som skapar en filmupplevelse utöver det vanliga. Ljudet i Dolby Atmos gör en inte heller besviken. Det här är en omslutande upplevelse som var en av de bästa hittils. Till och med extramaterialet håller ovanligt hög klass, med riktigt långa dokumentärer som faktiskt går in i detaljer om hur de gjorde filmen. Inga tre-minuters fjutt dokumentärer här inte.

Sammanfattningsvis så blev jag rejält besviken på Terminator: Dark Fate i det stora hela; men filmen innehåller ändå flera riktigt coola actionscener (såsom första biljakten), sanslöst snygga effekter och Gabriel Luna är cool som mördar.roboten Rev-9. Ovanpå det så är det underbart att se Hamilton tillbaka, plus några andra godbitar. Det, i kombination med denna utsökta UHD-utgåva, så kan jag inget annat än att ändå rekommendera filmen, som den vackra (om än tidvis illaluktande) tårta den är.

Så här sätter vi betyg på Senses