I The Callisto Protocol så är Jacob Lee (Josh Duhamel) och hans kompanjon Max Barrow (Jeff Shine) piloter och flyger gods mellan olika planeter. En dag blir de bordade av Dani Nakamura (Karen Fukuhara) och hennes team. Det hela leder till att de kraschlandar på fängelseplaneten Callisto. Max blir dödad och Jacob och Dani blir tillfångatagna. Jacob blir arresterad och satt i en cell. Han vaknar ur en mardröm och inser att han är i en verklig mardröm. Fängelset har tagits över av zombie-liknande varelser, som dödar allt i sin väg och nu är det upp till Jacob att överleva och ta reda på sanningen om vad som egentligen pågår.
The Callisto Protocol är utvecklat av Glen Schofield som var en i teamet som skapade Dead Space-serien. Jag var och är verkligen ett fan av Dead Space så mina förväntningar var skyhöga. The Callisto Protocol håller vad det lovar i många aspekter – utom i den viktigaste, tyvärr – men mer om detta lite längre ned.
Det här är ett av de snyggaste spelen jag har spelat på länge! Miljöerna är detaljrika och intressanta, med snygga ambient-effekter såsom rök, eld, blod och annat äckel-päckel. Skådespelarna som lånar ut sina röster är snyggt renderade och du ser direkt vem det är som spelar rollen. Josh Duhamel, som är mest känd från Transformers, spelar huvudrollen och är den avatar som vi spelar med här och Dani Nakamura spelas av Karen Fukuhara ,som är mest känd för The Boys.
Vår avatar rör sig långsamt genom korridorerna och varje hörn, skrymsle eller vrå kan innehålla en blodtörstig varelse, som bokstavligen vill slita dig i stycken. Till en början har man inga skjutvapen så det gäller att hålla sig undan och döda fienden, en och en. När de attackerar så använder du vänster styrspak för att undvika deras attacker och sedan göra processen kort med ditt tillhygge. När du senare i spelet får tag i ett vapen så dyker det upp ett sikte under striden och med ett snabbt tryck på trigger-knappen så skjuter du den attackerande varelsen. Varje strid är blodig och brutal och din avatar är täckt av blod efteråt.
Skräckstämningen är verkligen uppvriden till elva och jag rekommenderar verkligen att ha ett ombyte underkläder till hands, för det kommer att behövas – tro mig!
Fast hur snyggt, läskigt och coolt The Callisto Protocol än är så är det inte en film, det är ju ett spel och spelmekaniken är inte alls lika slipad som resten av upplevelsen. Striderna blir ganska snart enformiga och jag fann mig själv sucka av tristess för att jag var tvungen att mosa ett gäng nya varelser som attackerar mig. Sen så stör jag mig på att pistolen jag skjuter med utdelar mindre skada än batongen, som jag slår varelserna med. Spelet vill verkligen att det är ska vara närstrid som gäller.
Att kunna hoppa vart jag vill och hur jag vill verkar vara en funktion som har tagits bort helt. För precis som i Evil West så kan jag bara hoppa och klättra på utvalda ställen. Det leder till att spelet blir otroligt linjärt och du har ingen möjlighet att uppleva spelet på ditt eget sätt. Något som också stör mig var att det står trasiga robotar och annat, men du kan inte slå omkull dem eller ens träffa dem med din batong. Vilket är synd för det leder till att spelet känns lite ”stelt och billigt”.
Sammanfattningsvis så vill jag ändå rekommendera The Callisto Protocol, för det här är ett av de snyggaste och läskigaste spel som jag spelat. Hade bara spelmekaniken varit mer omväxlande och spelet lite mindre linjärt, så hade det varit ett solklart måste!
Krafton skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
