Guillermo del Toro är alltid en intressant regissör. Han dök upp på min radar då han regisserade Blade II, 2002. Jag har följt honom sen dess, jag älskade Hellboy, Pans Labyrint, Pacific Rim och jag diggade även hans första verk, Mimic och Cronos. Guillermo skulle ha regisserat Hobbit-filmerna och jag tror fortfarande att hans versioner skulle ha varit mycket bättre än Peter Jacksons ganska trötta tolkningar. The Shape of Water har det varit en massa snack om innan den dök upp, jag missade den på bio och fick snällt vänta tills jag fick Blu-ray utgåvan i min hand. Med fyra Oscars och nio till nomineringar så borde det här väl vara en av årets absolut bästa filmer… eller?
Den stumma och ganska introverta kvinnan Elisa Esposito (Sally Hawkins) har två jobb: dels är hon assistent åt den homosexuelle och smått deprimerade grafikern Giles (Richard Jenkins), dels jobbar hon natt som städare på en hemlig forskningsbas. Hennes nattjobb är oftast dötråkigt, men en dag sker något ovanligt. I ett akvarium rullar man in en mystisk amfibisk-varelse (Doug Jones), som kan andas både under vattnet och på land. De har aldrig någonsin sett något liknande. Elisa finner strax kontakt med den mystiska varelsen. Den är inte fientlig mot henne, bara mot den onde Strickland (Michael Shannon) som torterar den stackars varelsen brutalt. Elisa inser att hon måste rädda varelsen till varje pris och hennes känslor för honom blir allt starkare.
Först vill jag lyfta det som är bra med den här filmen. För det första så finns det ingen film som är snyggare än denna, varenda detalj är helt otrolig. Scenerierna, kläderna, effekterna allt är hundra procent. Den danske fotografen Dan Laustsens foto är bländande vackert och varje inställning är i sig en perfekt liten tavla. Ultra HD (4K)-utgåvan av filmen är således en av de mest självklara UHD-filmerna att ha i sin ägo (om din bildkälla klarar 4K och HDR). Blu-ray-utgåvan är också fin, med bra ljud och kristallklar bild som verkligen förstärker filmens styrka. Här finns en hel del extramaterial, men tyvärr inget som går riktigt på djupet och så saknar jag ett kommentarspår.
Utöver det har jag tyvärr inte så mycket mer positivt att säga om filmen, för jag tycker tyvärr inte att den var särskilt bra. Förenklat kan man säga att detta är E.T. för vuxna. Filmen sticker helt klart ut huvudet och vågar sig på en hel del udda scener, som man inte riktigt sett förut. Problemet är bara att det ändå blir lite för tillrättalagt. Guillermo har redan överträffat den här filmen med sin helt mästerliga Pans Labyrint, som han gjorde för hela 12 år sedan. Där kunde han vrida upp allt till elva och verkligen få oss med på en berg-och-dal-bana. Vi tittare förstår inte riktigt Elisas kärlek till varelsen, hur den startar och blir så stark. Hon säger för att han inte dömer henne för att hon är stum och annorlunda, men så annorlunda, konstig och ensam är hon inte. Hon har vänner i Giles och hennes städ-arbetskamrat Zelda (Octavia Spencer). Dessa vänner gör allt för att hjälpa henne och det hon tackar dem med är att ena blir mordhotat och misshandlad och den andre får sitt badrum förstört och blir nästan vräkt. Plus att han blir av med en katt…
Då jag inte riktigt köper Elisas liv och kamp så faller hela kärlekshistorien för mig. I E.T. så grät jag floder då den lilla animatroniks-dockan låg döende i stormbrunnen och jag var helt investerad i kampen för hans överlevnad. Här har vi den mästerliga skådespelaren Doug Jones i en fantastisk dräkt som kan visa alla känslor vi någonsin har velat – men jag känner ingenting. Absolut ingenting. Det var till och med så illa att jag började nästan känna mer för ondingen Strickland istället, där var någon som jag i alla fall förstod motivet bakom.
Sally Hawkins är en duktig skådespelare, men här är det tyvärr manuset som är för tunt och lite för mycket ”härnäst händer detta” och blir därmed inte alltid logiskt hur det hela tar sig till nästa steg. Michael Shannon gör en av sina bästa ondingar i den här filmen och får mig att att glömma en sekund hur usel hans General Zod var i Man of Steel. Richard Jenkins, som spelar Giles, är också bra men hans karaktär gör en hel del konstiga val och en skum humoristisk grej med Keylime pajer rimmar jätteilla med resten av filmen.
Sammanfattningsvis så håller jag inte med hypen kring The Shape of Water alls. Plockar man bort fotot och scenografin och det faktum att vår huvudroll ligger med en fiskman, så är filmen väldigt tom och inte särskilt spännande. Det fanns stor potential att göra en riktigt härlig noir film: allt finns där, men det blir för tillrättalagt och ganska platt tyvärr. Filmen får ett okej av mig för att den ändå har stunder som är bland det bästa man sett, men sen faller det in mediokert territorium igen.
Så här sätter vi betyg på Senses