Efter att ha tagit indiescenen med storm med sin smarta plattforms-manipulera-tiden-spel Braid så var förväntningarna stora inför vad som skulle bli Jonathan Blows andra och PS4-exklusiva spel (dock blev det till slut inte exklusivt, utan även PC vid release och det snackas redan Xbox One-version också). The Witness är i det närmaste en slags spelkonst, ett minimalistiskt, expressionistisk äventyr med pussel som verkligen inte kan anklagas för att överförklara story eller hålla någon spelare i handen.
Du vaknar upp på en vacker, men ack så öde, ö utan någon förklaring, voice over, fläskigt intro eller en enda rad text som förklarar vem du är eller hur du kom dit. I förstapersonsläge kan du röra dig runt på den lilla ön och upptäcka dess olika områden – och hemliga utrymmen. Men först lär du dig grunderna: för att komma vidare i historien – som alltså inte förklaras exakt vad den är eller vad du ska göra härnäst – så måste du lösa pussel som oftast består i att dra en linje från en viss punkt till en viss slutpunkt. I början är det skrattretande lätt, men snart kastar man in skruvbollar i leken och inför ”regler” som du måste experimentera dig fram för att förstå. Ibland måste du få med vissa färgade punkter på vägen, ibland styra två – spegelvända – linjer på en gång och få dem att matcha eller helt enkelt skapa figurer enligt givna premisser och mönster, som du antingen måste klura ut eller få tips från omgivningen av. Allt detta till komplett tystnad från din karaktär. Här finns inget tal, inga hints (ledtrådar) och ingen text att få hjälp av. Bara du och din hjärnkapacitet.
Versioner på följande pussel får du lösa många av i The Witness.
Grafiken i The Witness är vacker och starkt stilistisk. Det är som en slags blandning av en Monet-oljemålning med överdriven färgsättning och evigt gassande sol. Världen är i princip tom, förutom lite dörrar, trappor och objekt du kan titta på som ibland kan ge en kryptisk ledtråd, men oftast inte. Du kan inte alltid lösa alla pussel i den ordning du vill heller. Det blir mycket vandrande och sökande, gott om tillfällen att njuta den vackra tillvaron. Samtidigt är spelet nästan kliniskt i sin approach och genomförande. Din figur kan inte hoppa, inte doppa fötterna i vattnet, inte falla ned från höjder, inte skada sig eller dö. Allt vi förnimmar av honom är en skugga. Bilduppdateringen är helt perfekt, mjuk och utan skavanker, vilket också kan förväntas då grafiken – trots att den är snygg – inte är extremt avancerad eller fylld med rörliga objekt, NPC:s eller AI.
Musiken och ljudeffekterna passar väl in i den lite drömska och nästan Dali-ska kompositionen. Här finns ett lugnande soundtrack som andas mystik och för tankarna till spel såsom The Vanishing of Ethan Carter. Precis som den enkla och icke-avancerade styrningen så finns det bara där och gör sitt jobb, samtidigt som det bidrar till spelets absoluta minimalism.
Vackert och stilrent i all sin enkelhet.
Grejen med The Witness är att det är svårt att säga vad det egentligen är för spel. I grund och botten är det ett väldigt simpelt pusselspel, utan jätteöverraskningar eller större omväxling. Linjedragandet blir mer avancerat och klurigt med tiden, ja, men i stort sett är det samma spelmekanik rakt igenom. Det som gör att det känns som ”mer” än ett simpelt pusselspel är genomförandet och stämningen. Man blir nyfiken på vad som egentligen hänt, vem man är och vad man har där att göra. Vi låter det vara osagt hur många svar slutet ger men här finns ett incitament att spela vidare, trots att The Witness egentligen är ett väldigt ”litet” spel, som kan ta många, många timmar att spela igenom beroende på hur likt spelskaparen som din hjärna tänker.
Den goda nyheten är att det känns djupt originellt, personligt och väl genomarbetat. Det förkroppsligar samtidigt minimalistiskt berättande och låter verkligen spelaren driva vind för våg. På så vis är det också helt oförlåtande. Du får försöka om och om igen tills du kommer på det. Du kan inte dö och du blir inte straffad eller stressad av någon klocka. Samtidigt blir då den dåliga nyheten att spelupplevelsen i princip består i stämningen och att lösa pussel som i sig inte alls är särskilt spektakulära eller omvälvande. Och med små variationer mot slutet så är det i princip samma spelmekanik om och om igen. Som en slags modernt Myst skulle man kunna säga. Detta gör att vi ser två läger spelare – de som kommer att älska Jonathan Blows The Witness och hylla det som post-modernistisk, sublim spelkonst och de som kommer att tråkas ihjäl av ett spel som i princip bara är en liten dra-linjen-i-mål-simulator. Tråkas ihjäl eller gråta i frustration över att man fattar noll av utmaningen och inte kan få någon endaste bit hjälp av spelet.
Förstår du spontant av figurerna hur du ska dra linjen här? I så fall är The Witness spelet för dig.
Ironiskt nog känner vi oss efter genomspelandet som att vi är någonstans mittemellan de två lägren. The Witness är ett vackert och stämningsfullt äventyr medan det varar, men i slutändan är upplevelsen inte så enormt omvälvande eller rolig att vi gärna skulle sätta oss och spela igenom pusslen en gång till. Det är inte som CD-ROM-klassikern The 7th Guest, där storyn tydligt utvecklas för varje nytt pussel du löser, utan i princip låses bara nya områden upp. Och slutet kan vi väl medge inte är så häpnadsväckande som i Braid. Så summa summarum – vet du med dig att du gillar tankenötter och att utmanas på riktigt, utan ledtrådar och någon egentlig ”story” (i klassiskt mening) så är The Witness ett givet köp, särskilt som det kostar ungefär hälften så mycket som ett vanligt PS4-spel. Är du å andra sidan mer av en casual gamer, som älskar story och cineastiskt berättande så kan du lätt bli frustrerad av The Witness något repetitiva upplägg med liknande pussel, ett efter ett. Bakom den vackra ytan och stämningsfulla musiken döljer sig ett i grunden väldigt enkelt spel, rent spelmässigt. Å andra sidan kan vi ha den filosofiska diskussionen att det kanske kan sägas om alla spel, ifall man räknar bort story och mellansekvenser… och på så vis har Jonathan Blow ännu en gång gjort avtryck i spelvärlden, oavsett vilket läger du till slut hamnar i.
Så här sätter vi betyg på Senses