Recension: The Wrestler – Darren Aronofsky gör det igen

37

Det är nog inte många som villigt erkänner det, men amerikansk fribrottning (eller ”wrestling” som det heter i folkmun) är en underhållningsform med många, många fans. Undertecknad levde för det i sin barndom – jag minns hur min mormor fick kabel-tv (närmare bestämt Sky Channel) i ett pilotprojekt för Skövdes förort Södra Ryd, på åttiotalet och fredagskvällarna var som en helig rit för mig och syrran att sova över där och se Hulk Hogan, Randy ”Macho Man” Savage och Bret ”The Hit Man” Hart svettas i ringen. Kvällen avslutades perfekt med en, för mig och den tiden, läskig b-skräckis som alltid visades efteråt och gav oss sömnproblem.

Åren gick och jag växte ifrån cirkusen (inget ont om er vuxna som fortfarande gillar det) medan mormor blev en inbiten fan. Hon stod framför tv:n, 60-något år gammal och jobbade upp en duktig svett då hon hejade på sina hjältar (Jake The Snake och Macho Man var hennes favoriter). En mindre tragedi inträffade dagen då Sky Channel togs bort ur kabel-tv-utbudet.

När vi var små försvarade vi med näbbar och klor att wrestling minsann var på ”riktigt” – brottarna blödde ju ibland och fick bäras ut på bår! (de var dock alltid lika fräscht återställda veckan efter). Snart var vi dock tvungna att ge med oss att showen var – förvisso välregisserad, men ändå på låtsas. Dramat var extremt enkelt men samtidigt genialt dirigerat: ett gäng ”goda”, ”snygga” (ofta långhåriga) brottare med heroiska namn ”brottas” mot ett annat gäng ”elaka”, fult sminkade brottare med onda namn. Hjältarna kommer ofta in sist, till publikens jubel, medan antagonisterna får gå in först under bu-rop, spott och spe och står i ringen och hetsar mot publiken genom att sträcka ut tungan. Sen börjar ”fajten”; hjälten får ofta in ett par fina moves i början, men hamnar snart i enormt underläge, får en massa stryk av ondingen och är nästan (bara nästa, typ på 2 och en halv klapp) på väg att räknas ut – men återkommer just precis då, med helt ny energi och vinner hela klabbet (oftast).

Regissören Darren Aronofsky, en ung man som jag ser som Stanley Kubricks arvtagare med filmer såsom Pi, Requiem for a dream och The Fountain, berättar här en sorglig, hjärteskärande men otroligt varm, mänsklig historia om Randy ”The Ram” Robinson (som egentligen heter Robin Ramzinsky och helt enkelt är samma person som Mickey Rourke). Han var en gång en firad fribrottare, en av ”hjältarna” som för 20 år sedan ägde brottningsvärlden och slogs mot de största elakingarna (bl a den lustigt namngivna ”The Ayatollah”). Nu är han en föredetting, en åldrande man som håller på att försvinna bort från det enda yrke han någonsin kunnat – fribrottning. Han är ensam, har svårt att få pengarna att gå ihop, lever ömsom i sin bil, ömsom i en husvagn (när han har råd med hyran där) och hans enda egentligt mänskliga relation är med en strippa vid namn Cassidy (klanderfritt inkorporerad av Marisa Tomei). Relationen består i att han är kunden som betalar för lap-dances, men samtidigt pratar om andra ämnen än de andra kunderna och försvarar henne när hon kallas för ”gammal” och ”avdankad”. Livet har sin gång och Randy tvingas överväga att sluta med brottningen och skaffa annat sätt att försörja sig på. Samtidigt kommer erbjudadet upp om att få möta The Ayatollah i en re-match, efter 20 år. Ett erbjudande Randy känner sig starkt kallad att besvara.

Mer än så vill jag faktiskt inte berätta om The Wrestler. Måhända låter storyn banal när den berättas på ovan sätt, men tro mig att den är allt annat än det. Genom att få följa Randy i hans vardagsliv, fullt av misär, motgång och samtidigt underbara, små detaljer så kommer vi verkligen honom in på livet. Han bär på flera hemligheter och önskningar och mot filmens slut så förstår man ändå hur en person som han fungerar. Och jag fick en helt nyvunnen respekt för fribrottning – en ”sport” som må vara ett ganska uppenbart regisserat spektakel, men inte mer fejk eller mindre värt än mitt jobb, som underhållande skådespelare. Vi gör det vi gör för en publik och där kommer också Cassidy, strippan, in i bilden – hon showar för pengar och ibland med svald stolthet som pris.

Aronofskys historier och hans människoporträtt berör mig djupt. Detta är ytterliggare en film där hans osvikliga känsla för verklighet blandad med hans osvikliga känsla för stil, och därigenom skapar ljuv musik. Soundtracket är som vanligt spot-on och Bruce Springsteen avrundar filmen perfekt med sin låt The Wrestler under sluttexterna. Det är egentligen en ganska intim film, som kretsar kring huvudkaraktären och två viktiga biroller (Tomei och Evan Rachel Wood) samtidigt som den lyckas avhandla stora känslor och viktiga frågor – inte minst genom att parafrasera Passion of the Christ (men inte riktigt på det sätt man först tror)

Foto: Fox Searchlight

Jag var drabbad och omskakad, men ändå märkligt upplyft efter att ha sett The Wrestler, en sann filmupplevelse som man känner sig både delaktig och renad av. Detta kan mycket väl vara en av årets bästa filmer och den första, riktiga Oscarkandidaten jag kan komma på i år.

Det enda negativa jag har att säga om filmen är att den svenska distributören (NonStop Entertainment, som bjöd på en underbar förhandsvisning ikväll) valt (?) att lägga svenska biopremiären så sent – februari 2009.

Men tro mig, det är väl värt väntan (om du inte råkar sitta på en biljett till filmen på Stockholms Filmfestival senare i denna månad, i så fall grattis)!