Nada (Roddy Piper) är en kringresande man som rör sig från jobb till jobb för att kunna försörja sig under lågkonjunkturen. En dag ramlar han över en låda med till synes helt vanliga solglasögon. När han tar på sig ett par av dem så upptäcker han att de visar världen såsom den egentligen ser ut. Överallt finns det dolda meddelanden och när han helt plötsligt står öga mot öga med en person som ser allt annat än mänsklig ut inser han vad som är i görningen. Beväpnad till tänderna tänker han slå tillbaka och rädda mänskligheten!
När They Live hade premiär 1988 så försvann den lika fort som den dök upp, i Sverige fick den inte ens bio-premiär. Det var först på hemmavideo-marknaden som publiken fick upp ögonen för John Carpenters enormt coola och alltid aktuella actionrulle. Såg senast igår en meme på hur någon inser att Zuckerberg är en av rymdvarelserna i filmen, som endast syns om du har de speciella solglasögonen på dig. They Live har en enkel och rak story och filmen håller ett högt tempo. Samhällskritiken är svidande och estetiken är snygg och välgjord.
Huvudrollen spelas av Roddy Piper som var en av de första (om inte den första) fribrottaren som dök upp i en film och spelade en huvudroll. Den mest berömda idag torde väl vara Dwayne ”The Rock” Johnson som verkligen har fått sig en filmkarriär efter sin brottarkarriär. Piper är kanske inte mycket till skådis, men han passar perfekt som den fåordige Nada som inte tar skit från någon.
Hans vän spelas av Carpenter-veteranen Keith David och hans samspel med Piper är cineastiskt guld. Det finns en sjukt lång fight-scen dem emellan som är bitvis riktigt smärtsam att se, men den är verkligen viktig för filmen. Carpenters sanslöst coola musik knyter ihop säcken med en rosett ovanpå.
Studio S ska ha en eloge för att de ger ut så många klassiker, men det som är lite synd kan jag tycka är att de flesta av utgåvorna endast har 2.0-ljud. Så är även fallet med They Live. Bilden är upprensad, men fortfarande ganska mjuk. Extramaterial finns det väldigt gott om med bra dokumentärer samt lite annat smått och gott. För den som verkligen vill få reda på bakom kulisserna-historier kan jag rekommendera kommentarspåret med Piper och Carpenter.
Sammanfattningsvis så är They Live kanske inte direkt Oscars-material (vad det nu betyder idag) men det är en underhållande dystopi, som alltid känns aktuell. Och det är som sagt roligt att se hur filmens tema dyker upp än idag, över trettio år senare. Så att den inte blev en succé på bio gör inget för They Live lever vidare – starkare än någonsin.
