Capcoms Street Fighter II är ett av världens mest älskade fightingspel. Även hos oss på redaktionen. När vi var ute på en av Stockholms återupplivade arkadhallar och drack öl härom kvällen så gick det ned alltför många tior i Street Fighter II-kabinettets myntinkast. Street Fighter släpptes första gången på arkad 1987 faktiskt, så serien firar 30 år detta nådens år 2017. Ettan gjorde inte mycket väsen av sig, konverterades till några hemdatorformat (bl a Atari och Amiga) men försvann utan större avtryck på spelhistorien. Det var med Street Fighter II: The World Warriors som Capcom satte en slags guldstandard för fightingspel i många decennier framöver. Street Fighter II åt upp alla våra matpengar på språkresan i Bournemouth sommaren 1992 och har sen ursprungliga releasen återutgivits i hela sex reinkarnationer, med den senaste – Super Street Fighter II Turbo HD Remix – så sent som 2008 på Playstation 3 och Xbox 360.
Det är just den HD-remastrade grafiken i Super Street Fighter II Turbo HD Remix som används i Nintendo Switch-versionen, som kallas Ultra Street Fighter II: The Final Challangers och därmed blir den sjunde (och förhoppningsvis sista) nyutgåvan av spelet. Förutom den polerade HD-grafiken (som åsikterna går isär om ifall den faktiskt är snyggare än retro-originalets pixel-perfektion) ingår också ett uppdaterat soundtrack och samplingar, men du kan närsomhelst växla till old-school-läget i menyn (som ger originalgrafiken/-ljudet var för sig, á la Wonder Boy III). Nytt i Switch-versionen är också motion-control spelet Way of the Hado, som tyvärr framkallar minnen till några av de allra sämsta Kinect- och PS Move-spelen: rörigt, inexakt och fruktansvärt trist efter bara en liten stund. Du ser och spelar ur Ryus POV och delar ut slag, sparkar och hadokens på en evig ström fiender. Det slutar med att man viftar hej-vilt med Switch-kontrollerna i ett par minuter och sen vill man bara gå tillbaka till huvudspelet och aldrig bli påmind om Way of the Hado igen.
Way of the Hado är… inte kul.
Själva spelet Street Fighter II är som sagt en klassiska pärla inom fighting. Och konverteringen är helt perfekt, med dippar i bilduppdateringen och allt intakt. Takterna sitter tydligen i från de åtskilliga timmar vi lagt i arkadhallen och vi lyckades spela igenom hela spelet på först försöket, på normal svårighetsgrad med vår favorit Blanka. Det gick faktiskt att varva om spelet sen med valfri figur och endast två (ja, två) attacker, respektive knappar. I en tid där Injustice 2 spränger även våra slipade gamer-synapser med otaliga knappkombinationer som kräver koll på åtta knappar (!) så känns plötsligt Street Fighter II som rätt linjärt och föråldrat. Och det är ju i ärlighetens namn föråldrat – 25 år i spelsammanhang är ju nästan stenålder. Det är en sak att ge ut nostalgiska spelklassiker på Virtual Console och begära ett par tior för dom – en helt annan sak att ge ut en spel vi egentligen äger i säkert tio versioner redan på diverse konsoler och sen begära 399 kr för kalaset – mer än vad senaste Street Fighter V nu kostar digitalt!
Buddy mode är en kul nyhet.
Nya karaktärer i Final Challangers är Evil Ryu och Violent Ken, “onda” versioner av de klassiska bros:en från SF2, som mörkast till och snabbats upp. En annan nyhet – som faktiskt är riktigt kul – är buddy mode, där två spelare (eller du och datorn) går ihop mot en fiende. Orättvist? Ja, men ni har också bara en, gemensam energimätare – och går den ned till noll har motståndaren vunnit (paret måste fortfarande knäcka motståndaren i två ronder). Pyttelite av energin återställs mellan ronderna och du kan “taunta” dig till några bonus-millimeter här och där, men på det stora hela är detta ett roligt och uppfriskande inslag. En annan skoj grej för hardcore-fans är att Capcom lagt med säkert 1 000 stillbilder av skisser och koncept från seriens utveckling genom åren. En sann guldgruva för den som vill djupdyka i historien.
Blanka är bäst. Objektivt.
Gamla arkad- och plattformsspel gör sig egentligen perfekt på Switchen, inte minst tack vare hur bärbar den är och hur smidigt den hanterar lagom avancerade utmaningar. Det är dock en viss omställning att flytta sig från arkadsticka till Switchens styrkors och analoga spak och tidvis blev timingen så frustrerande att vi nästan fick dra på Street Fighter II i någon av 16-bitarsversionerna på Retropie och spela med Hori Arcade Stick för att återfå den helt rätta känslan. Och om ett sånt här paket inte riktar sig till oss nostalgiker (särskilt med tanke på spelets ålder och prislapp) – så vem riktar det sig till då? En Pro Controller skulle säkert göra saken bättre, men vi väntar fortfarande på att vår ska dyka upp…
De två “nya” slagskämparna.
Street Fighter II är fortfarande ett riktigt kul spel, som vi på redaktionen älskar att sätta upp turneringar då och då och glädjas åt över en kall öl. Däremot är frågan om vi skulle känna att de nära 400 kr som begärs för Ultra Street Fighter II egentligen är värt det, särskilt som Switch:en kanske inte är det optimala formatet för spelet heller? Då vi äger spelet på våra retromaskiner så kan faktiskt lika gärna dra igång det där och få ut samma upplevelse i princip. Ultra Street Fighter II är ett välkommet farväl till en av historiens viktigaste fightingspel, men det borde nog givits ut som en specialversion på Virtual Console för maximalt någon hundring istället. Nostalgikerna, som är den givna målgruppen, hade säkert köpt det (ännu en gång…) och nya spelare kanske hade vågat chansa och prova. Nu blir det istället en ganska nischad produkt som åldrats påtagligt och inte riktigt känns som den ger värde för pengarna.
Så här sätter vi betyg på Senses