Det känns som om regissören Bryan Singer på något sätt började sin karriär på toppen. Efter två, mindre kända filmer, så slog han igenom med dunder och brak med den, numera klassiska, De Misstänkta (The Usual Suspects). Sen försökte han sig på ångestladdat nazi-drama med Ian McKellen i Sommardåd (Apt Pupil) med ganska liten framgång, för att åter nå viss uppmärksamhet med de två första X-Men-filmerna. Men sen tackade han nej till att regissera trean till förmån för den långtråkiga Superman Returns (som IMDB påstår har en uppföljare på gång 2011…). Sen dess har det varit ganska tyst om Mr Singer, fram till förra året då det rapporterades att han regisserade en ny film, med Tom Cruise i huvudrollen, baserad på den verkliga händelsen där högt uppsatta Nazister försökte ta livet av Adolf Hitler i ett attentat.
Det har stått spaltmeter i skvallerpressen om inspelningen, alltifrån ”kontroverserna” i Tyskland över Cruise Scientolog-koppling, till dödsolyckor under inspelningen och kritik från familjen von Stauffenberg (Cruise porträtterar nämligen Överste Claus von Stauffenberg, något han bl a är för ”kort” för, enligt familjen). En trailer, som väckte visst intresse med sina mäktiga bilder, lyckades ändå inte övertyga mig om att Singer kunde göra särskilt mycket av en historia som på pappret är så odynamisk som denna (det är ju få som inte vet hur Hitler dog). Men med Tom Cruise i spetsen och en hel dröse duktiga biroller så lyckas faktiskt Valkyria (Valkyrie) nagla fast en i biostolen i de två timmar den håller på.
Handlingen är enkel, även om namnen är många till antalet (en imponerande birollslista består bl a av Tom Wilkinson, Terrence Stamp, Kenneth Branagh, Bill Nighy och Eddie Izzard), men det hela hålls tätt ihop av huvudrollsinnehavaren, Tom Cruise. Det är ingen hemlighet att jag är stort fan av Tom Cruise arbete, men jag kan med handen på hjärtat säga att han känns självklar även här. När jag först såg bilderna på honom, i naziuniform och med lapp för ögat tyckte jag det kändes lite…tja, fånigt, uppriktigt sagt. Men killen levererar, som så många gånger förr och ger filmen en spänning och en nerv med sin rolltolkning av den heroiske översten som bestämt sig för att rädda Tyskland och världen ifrån Hitler.
Oavsett faktisk historisk exakthet och Cruise egentliga likhet med den riktige Stauffenberg (som jag tycker verkar helt OK av bilderna att döma), så är Valkyria helt enkelt en spännande thriller, som man verkligen vill se hur den slutar (även om man ju ”vet” det, men det hindrar ju t ex inte Titanic och otaliga Jesus-filmatiseringar från att vara fängslande). Det känns som Singer hittat formen igen, det tog ett par år men revanschen är desto större med en film som känns tät, enormt påkostad i fråga om scenerier och dekor samt för det mesta väldigt välspelad.
Ett biobesök rekommenderas, även om du nog bör undvika de allra ”ungdomligaste” biograferna (där Cruise tenderar att ha stor fanbase, särskilt bland ”balla” tonårskillar som har svårt att hålla sig tysta när de ser honom i bild).
4 kommentarer
Jag blev genast tveksam till denna film när den utannonserades. Tyckte väl att vi har sett lite väl många Hollywood-alster om kriget där amerikaner i tyska uniformer springer omkring och säger ”Yes, my Fjouhrer”. Men den tyska versionen av händelsen, ”Stauffenberg”, (med förvisso strålande Sebastian Koch från De andras liv) var historiskt korrekt men ack så oengagerande. Så detta kanske är mer underhållande i alla fall. Även om det är olidligt att se historiska tyska personligheter snacka engelska…
Jag har inte sett den tyska föregångaren, men spänning kan jag iaf utlova dig i Valkyria. Det är roligt det där med brytningar – amerikanska filmer vill ju gärna att engelsk-talande skådisar ska ha en brytning för att markera att de ”egentligen pratar något annat fast det låter liksom som engelska” :D. Även Oscarvinnande Schindler’s List gör ju på det sättet, för att inte tala om Oscarnominerade The Reader (där brytningen dessutom skiftar). I Valkyria löser man det lite som i The 13th Warrior – det börjar på tyska men det ”dissolvar” över till engelska. Originellt? Knappast, men det låter ju iaf alla skådisar prata med sina normala röster och sitt normala språk och det tycker jag helhetskänslan vinner på.
Ja, är de amerikanska/engelska skådespelare är det lika bra att de pratar engelska och inte försöker med någon fånig utländsk brytning. Men visst försvinner mycket av autenciteten när historiska personligheter pratar helt fel språk… Å andra sidan störde jag mig inte alls på det i The Pianist, konstigt nog (men det kanske beror på att jag inte kan polska och att tyskarna faktiskt pratar tyska). Ska försöka pallra mig iväg för att se filmen snart.
Jag får nog gå och se denna själv. Har varit riktigt sugen sen jag såg trailern innan Benjamin Button på bio, men ingen vill hänga på. Jag kan förstå att man är skeptisk till den, men jag tror att den kan vara riktigt bra. Och nu fick jag äntligen läsa en välskriven recension av någon som verkar gilla den! Ska nog ta och se den så snart den går upp på bio! :)