Det är länge sedan ”spel” var något bara för barn. Vi människor har alltid spelat (eller lekt, som vi gillar översättningen från engelskans ”game / play” och italienskans ”gioco / giocare”) oavsett ålder. ”Våra hjärnor gillar att ha kul” helt enkelt, som Einstein så klokt uttryckte det.
Super Mario Bros, Assassin’s Creed, Doom – vi älskar spelen, men deras filmversioner lämnar minst sagt mycket att önska. Man man nästan sätta pengar på att fler sådana filmer är på väg (undrar om man kan få något bra odds för det på ComeOn bonuskoodi?). Huvudanledningen till detta, tror vi, beror på att – även om spel och filmer / tv-serier börjar närma sig varandra rent produktionsmässigt – så är det två, vitt skilda medier och tänkta upplevelser. Film är ett passivt berättar-medium, där du likt en bok dras in historien (i detta fall visuellt och auditivt tolkat åt dig) och ”åker med”. Spel sätter å andra sidan dig i förarstolen. Det som gör ett spel fantastiskt är sällan samma sak som gör filmer/serier fantastiska. Story och karaktärer blir ofta sekundära (även om det hjäper vissa genrer mycket) – istället är det själva spelbarheten som avgör. Det finns ingen vettig story eller särskilt välutmejslade karaktärer att prata om i Super Mario Bros eller Doom. Men det är apkul att spela spelen!
Därför välkomnar vi trenden att ta starka historier, med tredimensionella karaktärer och försöka anpassa dessa ingredienser till det passiva medium som film och tv är. Ett bra exempel är Netflix Witcher-serie (eller animerade Castlevania-serie för den delen): nu bygger den förra förvisso på en bokserie, men att få följa Geralts tidiga äventyr och Yennefers ursprung var geniala inslag i en säsong som bygger på ett av världens bästa spel. Samtidigt är ju Castlevania, likt Mario, bara samma historia om och om igen i varje spel – men istället för att rädda en prinsessa från en gigantisk dinosaurie-sköldpadda, så ska man gång på gång spetta Dracula. Därför blir anime-serien, med Draculas bakgrund och ambivalens till mänskligheten och sin halv-mänskliga son, Alucard, något helt annat. Säsong tre har snart premiär och du kan se trailern ovan.
Det finns också exempel på lyckade filmatiseringar av spel, som bibehåller mycket story och blir underhållande på sitt eget, filmiska vis: Prince of Persia: The Sands of Time, Warcraft-filmen, Pokémon – Detective Pikachu och Tomb Raider med Alicia Vikander är ett par exempel. Inga filmiska mästerverk någon av dom, men skön underhållning till en skål popcorn och nått kallt att dricka en kväll.
Vi är nyfikna på vart kommande Sony-projekten Uncharted – som efter tio år i malpåse nu äntligen verkar bli av, med Tom Holland i rollen som Nathan Drake – och HBO-filmatiseringen av The Last of Us blir. Serien fick nyligen sina huvudroller klara i The Mandalorians Pedro Pascal, som Joel, och Bella Ramsey (Lady Mormont i Game of Thrones) som Ellie.
Kanske är det just de rika historierna, blandade med spänningen som kommer att bli nyckeln till succé? Och med djupa karaktärsporträtt som utvecklar grundstoryn från spelen också, såklart.
