Regissören Sam Raimi ville egentligen inte ha med Venom som skurk i Spider-man 3 från 2007. Raimi ville istället att Vulture skulle vara huvudskurken, något som sedan blev verklighet närmare ett decennium senare i Spider-man: Homecoming (som Raimi dock inte regisserade). Sony-producenterna lyssnade inte på Raimis bön och Venom blev skurk med Topher Grace som skådespelare. Det blev en total katastrof: allt från Spider-emo till att så fort Venom skulle prata så såg vi istället en huggtandsprydd Topher Grace som läspade sig igenom sina repliker. Sen det faktum att Venom slogs om strålkastarljuset med två andra superskurkar gjorde inte saken bättre. Spider-man 3 blev utskrattad och bespottad och Raimi fick inte komma tillbaka och göra en fjärde film med Tobey Maguire som Spider-man. Så vad hände då? Jo! Favoritordet i Hollywood, reboot! The Amazing Spider-man hade premiär fem år senare med en ny regissör (med det passande namnet Marc Webb) och träbocken Andrew Garfield i huvudrollen. Första filmen var helt okej, förutom att Spider-man-dräkten hade nån sorts konstig basketboll-textur. Rullen fick snabbt en uppföljare, som var milt uttryckt; usel. Det som hade fungerat rätt bra i första filmen var som bortblåst i den andra och återigen så ville producenterna på Sony klämma in så många skurkar i en och samma film att det blev en enda soppa av det hela.
Så varför drar jag allt detta i en recension om Venom (2018)? Jo, det är så här att en dag så skedde ett mirakel, något som jag och många med mig aldrig kunnat tro. Sony släppte tillbaka Spider-man-rättigheterna till Marvel, så att de i samarbete med Disney (som äger Marvel) kan göra filmer ihop. Så nu kunde Spider-man finnas i Marvels Extended Universe och kämpa vid sidan om alla andra karaktärer. Något som tidigare var omöjligt och därför har Spider-man lyst med sin frånvaro till och med 2016 då Captain America: Civil War hade premiär och vi för första gången fick se den – i min mening perfekta – Spider-man skådisen Tom Holland. Här hade vi den lite nördiga tonårsgrabben från Brooklyn, New York och inte den heller den trettioåriga college-studenten Maguire eller hunken Garfield. Så igen undrar ni kanske ” men vad fasen har det här med Venom att göra?!! Lugn! Jag kommer till det.
Sony släppte tillbaka Spider-man till Marvel, men de behåller samtidigt ägandet av resten av karaktärerna runt Spider-man och de får göra egna versioner av honom, som de gjorde i Oscarsvinnande, animerade långfilmen Spider-man: Into the spider-verse. Så att utveckla sin egen superhjälte film med de karaktärerna de hade kvar var något som Sony desperat ville göra. Så de valde därför att göra en Venom-film. När jag hörde det så tänkte jag ”Fy fasen vilken usel idé, det kommer aldrig funka”. I med UHD skivan i redaktionens Panasonic UB700 och 65″ Panasonic EZ950 OLED är det dags att se resultatet av vad Sony har kokat ihop denna gång.
Eddie Brock (Tom Hardy) är en riktigt old school skjutjärns-reporter, som inte tar någon skit och aldrig ett nej till svar. Han har ställt in siktet på den hale affärsmannen och miljardären Carlton Drake (Riz Ahmed), som Brock är helt säker på har något fuffens för sig. I ivern att rapportera sanningen så trampar han på en hel del tår och som i ett trollslag så har han förlorat sitt jobb, sin lägenhet och sin fästmö. Anne Weying (Michelle Williams) avbryter förlovningen och lämnar den nu nedbrutne Eddie Brock. Några månader senare så blir Eddie kontaktad av Dr. Dora Skirth (Jenny Slate), som har bevis för att Carlton Drake verkligen har riktigt ruskiga och hemska saker på gång i sitt labb och med en viss övertalning så går Eddie med på att se det hela med egna ögon. Eddie inser snart att Carlton Drake är galen och vad värre är så inser han att han har fått med sig något därifrån. Något som är hungrigt och galet och längtar att få komma ut och visa sig…
Jag går direkt in på det som funkar i den här filmen och tro mig det är massor. Tom Hardy som Eddie Brock är en match made in heaven. Jag har inte sett en så perfekt kombination av skådis och superhjälte sen Ryan Reynolds i Deadpool. Tom Hardy är en verkligt duktig skådespelare och jag har egentligen alltid sett honom i seriösa roller – visst finns det seriösa bitar i Venom också, men satan vad han är rolig! Tom Hardys mimik och kroppsrörelser, hur han konverserar med sitt alter-ego Venom är rent cineastiskt guld. Det finns en scen med en hummer på en restaurang som fick mig att skratta rakt ut; så sjukt kul och välspelat! Regissören Ruben Fleischer skall också ha en eloge för att han har lyckats hålla balansen i filmen mellan det allvarliga och det humoristiska. Han har vanan inne sen Zombieland i ryggen. Michelle Williams har jag alltid tyckt varit en ganska tråkig skådis, men sen såg jag henne i The Greatest Showman så växte hon plötsligt i mina ögon och i Venom så är hon riktigt bra, dock så får hennes karaktär inte så jättemycket att göra. Men det hon gör fungerar verkligen fint.
Specialeffekterna är välgjorda och filmskaparna har blandat massor av praktiska effekter med CGI, på rätt sätt och i rätt mått. Det är riktiga bilstunts och explosioner och fightscenerna är innovativa och roliga. Venom är skapad helt och hållet i en dator, men känns ändå som han har tyngd och känsla och de gör inte det fåniga jag-vill-visa-att-jag-spelar-karaktären-så-visa-mitt-mänskliga-ansikte-varenda-chans-jag-får tramset från Spider-man 3.
UHD-utgåvan är helt utsökt; bilden är kristallklar och svärtan är helt utan störningsmoment. Ljudet är av referensklass – basen mullrar på som åskan och Atmos-placeringen av objekt i ljudbilden sitter som en smäck. Det var länge sen jag satt med ett så brett leende när jag upplevde en film, som jag gjorde denna gång. Skivan innehåller även en hel del extra-material i form av bortklippta scener och bakom kulisserna-dokumentärer. Tyvärr är dokumentärerna i vanlig ordning mer gjorda som reklam för filmen du redan sett, hellre än att gå in på djupet så det blir väldigt mycket om hur bra och duktig Tom Hardy är och väldigt lite om hur de faktiskt gjorde filmen. Tyvärr.
Det som fungerar mindre bra i filmen är följande: Manuset är överlag just, men det är ganska så tunt och går lite enligt den klassiska origin-story-formeln. Det tar en timme innan vi får se Eddie Brock som Venom för första gången, vilket i och för sig är rätt vanligt för det är ganska exakt en timme innan vi ser Peter Parker som Spider-man i första filmen. Men med Venoms dryga 90 minuter, så känns det verkligen sent. Sen finns det en del tröttsamma sekvenser, som till exempel den störiga grannen som Eddie inte törs säga åt innan han är Venom och rånaren som han inte gör något åt; som sedan givetvis kommer tillbaka i slutet. Visst rånaren kan jag förstå att Eddie inte gör något åt då han är en vanlig människa, men ingen ska inbilla mig att oavsett hur nedbruten en man som Eddie Brock är så skulle han aldrig låta någon hålla på att härja som den där grannen gör. Så det känns lite klent manusmässigt.
Sen är Riz Ahmed som spelar Carlton Drake ett sömnpiller av stora mått. Han känns aldrig farlig, aldrig ond, aldrig någonting. Han gör en massa farliga och onda grejer, men jag känner ingenting. Riktigt konstig casting och en tyvärr väldigt färgfattig skurk. Inte ens då han förvandlas till CGI-monstret Riot blir han intressantare.
Jag stålsatte mig faktiskt när jag skulle se Venom, för jag tänkte och trodde att det skulle bli en fullkomlig katastrof. Men Tom Hardy och regissören Ruben Fleischer styrde skutan i hamn och det här blev helt klart en av de bättre superhjältefilmer jag har har sett – och tro mig jag har sett ett par stycken i mina dagar. För Tom Hardy som anti-hjälten Venom är något jag vill se mer av och Venom 2 är redan i förproduktion. Den lilla teasern vi får i sluttexterna av Venom, om vem skurken blir nästa gång så lovar jag att han kommer vara allt annat än färglös. Jag rekommenderar verkligen Venom, kanske inte som ett absolut ”måste” men väldigt väldigt nära.
