Vi minns LucasArts (Lucasfilm) och alla spel (+ så får du spela dem idag)

I förra veckan kom ett ledsamt – men inte helt chockerande – besked att nya ägaren av George Lucas-imperiet, The Walt Disney Company (som köpte imperiet för facila 4 miljarder dollar i höstas och redan planerar tre nya Star Wars-filmer) lägger ned spelutvecklaren LucasArts. Disney hade sen innan flaggat om att större spel inte ligger i deras framtidsplaner, utan de vill satsa mobilt och inget nytt Star Wars eller peka-o-klicka-äventyr var på g (även om många nog hoppades på Loom 2 in i det sista).

Vi minns tillbaka över en spelutvecklare, som tog magiska historier till våra datorskärmar och gjorde livet lite roligare:

LucasArts (som började under namnet Lucasfilm Games, en division under Lucasfilm) gjorde sitt första grafiska peka-o-klicka äventyr 1987 och kallade det Maniac Mansion. Spelet var för den tiden snyggt och “intelligent”, om än svårt och kunde gå så fel så man fick börja om från början. En upphottad grafisk version kom 2005, men den var inofficiell och sägs ha stängts ned av LucasArts advokater.

Foto: Maniac Mansion – the original. Och du trodde spelen idag är svåra…

Maniac Mansion Deluxe – hade varit kul att prova…

Kort efter det (1988) kom Zak McKracken and the Alien Mindbenders, som var mer raffinerat men också hade vägskäl i historien man kunde välja, som skickade en till ingenstans (som att Zak hamnar i finkan, eller att sätta Melissa och co i rymdskeppet tillbaks till jorden, en resa som aldrig hade ett slut och inte kunde avbrytas – har du glömt att spara innan? Vänligen spela om från senaste plats… vilket ibland kunde vara början). Spelet fanns också i en betydligt läckrare sk FM Towns-version, men en sån ägde i princip ingen utanför Japan (FM Towns var en slags japansk PC-standard som Fujitsu lanserade och som blev kortlivad)

Minns du resan till Peru som man köpte i Zak McKracken, när man hittat pengarna i lägenheten?

Tänk den som ägde en FM Towns då det begav sig… Zak McKracken såg fantastiskt ut

Ett direkt licensspel var Indiana Jones and The Last Crusade (Det sista korståget) som kom samma år som filmen (1989) och dessutom i två versioner – ett rent actionspel, “The Action Game” (som var sådär) och ett äventyrsspel – “The Graphic Adventure” á la det vi kommit att väntas oss vid det här laget. Spelet var något mer välbyggt och förlåtande än tidigare alster, men hade ändå flera frustrerande inslag som att flyga ett biplan som aldrig hade tillräckligt med bensin…

En av filmens roligaste scener, på Zeppelinaren

1990 kom spelet som ändrade allt (för mig) – Loom. Ett fantastiskt äventyr med musik av Tjaikovskij (Svansjön) om Bobbin Threadbare och jakten på vad som hände hans mamma, långt bort i ett magiskt rike. Loom var ett 100% grafiskt klicka-o-peka-äventyr, helt utan verb (såsom “OPEN”+ dörr, utan räckte att klicka). Det gjorde såklart spelet lättare men historien och musiken var så fascinerande att jag spelade igenom det flera gånger – på tyska! (som jag förstår fem ord av) och på Amiga 500-versionen som fick 16-färgersgrafik-versionen. I samband med CD-Rom-revolutionen på PC 1993 så släpptes spelet igen, med upphottad, 256-färgers VGA grafik och samplat tal (på engelska). En pärla, som hade varit underbart att se någon slags uppföljare på. (vem vet, om några år kanske upphovsmännen får tillbaka rättigheterna?)

Loom var ett otroligt bra, musikaliskt äventyr

Loom i 256-färgers version (CD-Rom) på PC

Men inget kunde har förberett mig på The Secret of Monkey Island. Ett spel som mycket väl kan vara det bästa spelet genom tiderna, alla kategorier i min bok. Pirat-wannaben Guybrush Threepwood var min hjälte som 13-åring och jag drömde om att få spela honom i en film (sen kom Disney’s Pirates of The Carribean, som Monkey Island delvis inspirerades av (åkattraktionen på Disneyland) och snodde de bästa bitarna – garrh!). Jag kan utan tvekan säga att jag tror jag spelat igenom Monkey Island minst 30 gånger, det finns nog inget jag inte provat i spelet eller någon text jag inte sett. Ett sommarlov spelade jag igenom spelet en gång om dagen i en hel vecka. SÅ fascinerad var jag. 16 färger igen på den gamla Amiga 500:n och att läsa text skrämde inte mig.

SCUMM-baren i The Secret of Monkey Island (Amiga 500-versionen)

256-färgers VGA-versionen var ett bra lyft (PC)

Secret of Monkey Island Special Edition 2012 – snyggast, men i grunden samma spel

I och med Monkey Island så kom också ett stort paradigm-skifte i Lucasfilm-spel – man kunde inte längre “dö” eller “måla in sig i återvändsgränd” i spelen, utan bara fastna av att inte komma på en lösning / nästa steg . Detta öppnade upp för en massa galna upptåg och provande och gjorde att spelen sprang mil ifrån konkurrenten Sierra och deras King’s Quest osv.

Monkey Island har sen dess upphottats i flera steg och även om det blivit snyggare (PC, VGA 256 färger) och mest nyligen i “snuttifierad” fusk-3D i Special Edition så har spelet aldrig egentligen förbättrats. Storyn, dialogen och problemen är dess hjärta och de är, med ett ord, mästerliga.

Efter det var väntan oliiiidlig på uppföljaren. Ni vet hur åren bara blixtrar förbi när man passerat 20? När man är 13 så är tre månader en evighet. Och då vi i Sverige dessutom fick vänta tills sommaren 1992 för uppföljaren Monkey Island 2: LeChuck’s Revenge, så var längtan helt … omöjligt att beskriva. Innan internet så köpte jag varenda tidning på import som hade så mycket som en bild av spelet. Sommaren 1992 kom det till slut och det var underbart. Inte lika underbart som ettan och inte riktigt att det nådde förväntningarna (som var löjligt hypade) men det var ett gediget och mångsidigt äventyr, med ett mycket omtalat slut (inte speciellt positivt omtalat).

Largo LaGrande rånar dig på allt du äger och har i Monkey Island 2

Preis som ettan så fick Monkey Island 2 en Special Edition-omarbetning förra året och släpptes till alla dator-format, konsoler och mobil.

Monkey Island 2 – Special Edition. LeChuck’s “gäster”

Sent 1992 hände något spännande – det kom ett nytt Indiana Jones! Indiana Jones and The Fate of Atlantis hette spelet som sades bygga på ett fjärde manus som aldrig blev film. Jag kan inte med ord uttrycka hur mycket bättre den historien varit att göra film av, än den sorgligt mediokra Indiana Jones and The Kingdom of The Crystal Skull, som kom 17 år senare… Spelet var snyggt och man kunde välja tre olika inriktningar, beroende på tycke och smak: Team-work (blandat problem- och action-inslag), pussel (ensam) eller action (klanka på tangenter), vilket gjorde att spelet alltså kunde njutas minst tre gånger om. (spelet var också det allra sista Lucasfilm-spel jag spelade på min Amiga 500)

Indiana Jones and The Fate of Atlantis – manuset som den fjärde filmen BORDE ha valt.

Fate of Atlantis kom också senare in en upphottad CD-“talkie” version med en bra Harrison Ford-imitatör.

Året efter, 1993 (Gud, kan inte fatta att det gick mindre än ett år mellan spel – kändes som decennium då!), gjorde Lucasfilm en total nysatsning och gav oss en uppföljare till Maniac Mansion som man kallade Day of The Tentacle (DOTT). Ihop med animatons-legend Chuck Jones (Snurre Sprätt, Daffy mfl) så skapade man ett spel som var det närmaste tecknad film vi ditintills sett. Bra dialog och härliga ljudeffekter ramade in en bra och hyfsat logisk historia (herm). UPPDATERING: Day of The Tentacle släpptes i mars 2016 i remastrad HD-version till bl a PS4, PS Vita och Xbox One. 1993 var också året då Lucas konsoliderade alla sina spelskapelser i bolaget LucasArts (och använde Lucasfilm endast till filmer, såsom de nya Star Wars 1-3)

Day of The Tentacle – lika sjukt som det var snyggt. HD-remake kommer 2016 till bl a PS4.

DOTT i HD-remaster 2016 (23 år senare…)

Samma år kom ett annat spel med lite samma stuk, men betyligt torrare och väldigt mycket mindre lättspelat – Sam & Max: Hit The Road. Hund- och kanindetektiverna hade ett par sköna scener, men överlag är detta det Lucasfilm-spel som jag minns sämst och som jag bara spelade igenom en enda gång.

Sam & Max: Hit the Road – snyggt, men inte så “road” (höhö)

1995 kom två kanonäventyr – Full Throttle, som var ett av LucasArts ballaste men också lättaste äventyr och The Dig, som hade inspiration och ledning av ingen mindre än Steven Spielberg.

Full Throttle – Ben The Biker var en skön hårdning

The Dig – långsamt och lite mer krävande, men gav igen mångfallt i stämning och upplevelse

1997 hade vi nästan glömt bort Guybrush men han kom igen, i The Curse of Monkey Island som var snyggare än något vi sett innan (helt tecknad film, 2D-stil) och med Guybrush röst för första gången (OK med rösten). Spelet var kul och kanske det egentligen sista, riktiga Lucasfilm peka-o-klicka spelet med Monkey Island-tema som man köpte som riktig uppföljare.

Gamla vänner – Guybrush och spåkvinnan – har aldrig sett så bra ut

Och 1998, ungefär 10 år efter vi spelat vårt första Lucasfilm-äventyr så upplevede vi också vårt sista klassiska sådana i Grim Fandango, en bisarr och smått surrealistisk historia om Dia de los Muertos i Mexico och försäkrings-agenten Manny Calavera.

Jag föll aldrig riktigt för det, men Grim Fandango hålls av många som det bästa LucasArts-spelet

(ja, sen dess kom också ett fjärde Monkey Island, den bisarra farsen Escape from Monkey Island som ingen egentligen tyckte om samt några OK uppföljare i form av episodspelet Tales of Monkey Island, som duger, men inte hör till gamla Lucasfilm/Arts-klassiker utan utvecklades av Telltale Games, som kommit att bli episodspelens mästare)

Så – HUR SPELAR JAG SPELEN IDAG?

Vill du spela de nya versionerna som kommit (såsom Monkey Island Special Edition) lär du inte ha några problem att finna dem överallt på PC, Mac, PS3, smartphone etc.

Det är från Grim Fandango och bakåt i tiden det blir lite klurigare UPPDATERING: Grim Fandango, Full Throttle och Day of The Tentacle kan du nu spela i remastrad version på Xbox One, PS4 och PC. I princip kan du göra följande:

Först och främst, om du vill ha tag i spelen i kartong och specialutgåvor så lär du få spräcka spargrisen nu, när eBay osv lär översvämmas av dyra samlarobjekt.

Du som har kvar dina gamla LucasFilm/Arts spel på CD kan med fördel spela dem via ScummVM – en gratis emulator som funkar på både Mac och PC (och på Mac:en även med PC-versionerna av spelen, då Mac inte var särskilt stort då). Emulatorn finns även till smartphones där spelen faktiskt funkar bra med tryckskärmen och ScummVM kan även spela klassiker från bl a Sierra (Kings Quest, Police Quest mfl) och Simon The Sorcerer.

ScummVM – fantastiskt för nostalgikern

Good old Games (gog.com) har några av de nyare spelen (ex Tales of Monkey Island) men inte i skrivande stund klassikerna. Kvalificerad gissning är dock att de lär få in dem snart och deras sajt funkar bra och smidigt och är 100% lagligt eftersom du betalar för en digital kopia som de får sälja vidare.

Något som är lite oklart juridiskt är sk abandonware – program som ingen längre säljer och därför kan anses vara “allmän egendom” (public domain). Men se upp, bara för att en förläggare inte längre trycker och ger ut ett visst spel från en viss tid, och det inte finns någonstans att köpa – så betyder inte automatiskt att det är fritt fram att ladda ned. Ditt bästa val i detta fall är att kolla efter icke-kompletta CD-Rom-versioner på auktionssajterna, då samlare inte är lika intresserade om manualer, kartonger osv fattas eller är trasiga.

Så många klassiker, så många minnen – vilken är din favorit?

Vilka är DINA favoritspel från Lucasfilm Games / LucasArts? Skriv nedan och berätta!

– Tack LucasArts, för alla minnen! // Christian Magdu (skådeSPELARE, gästkrönikör och samlare)