Bryan (Aaron Paul) och Cassie (Emily Ratajkowski) har bokat en resa till Italien där de ska bo i ett stort, vackert hus. De har fri tillgång till vinkällaren och allt är perfekt; på ytan vill säga. För under ytan så puttrar Bryans svartsjuka och då den charmige och snygga grannen Federico (Riccardo Scarmarcio) dyker upp så ställs allting på sin spets och snabbt blir det tydligt att allt inte är såsom det ser ut att vara i denna idyll.
Aaron Paul slog igenom i den enormt populära och välgjorda tv-serien Breaking Bad och man tycker väl att någon som har en sådan start skulle fortsätta bli något stort inom film. Så har inte blivit fallet utan herr Paul dyker upp i en hel del mindre filmer (förutom möjligen Need for Speed och kommande Breaking Bad-filmen). Det är lite synd, för att han är inte alls en usel skådespelare och även om jag kände – till en början – att han är rätt träig så är det karaktären som skall vara sådan. Hans samspel med Emily Ratajkowski är fint och hon har heller inga jättestora roller på sitt CV. Ett porträtt i Gone Girl och ett antal mindre filmer. Här har hon huvudrollen och det klarar hon med bravur.
Filmens största behållning är dock Riccardo Scarmarcio, som spelar grannen Federico. Här har vi verkligen en hal fisk, som slingrar sig åt alla håll. Utan Scarmarcios briljanta spel så skulle det här verkligen vara en film som du glömde bort innan du ens har hunnit se klart den.
Welcome Home har en av de mest klassiska berättelser som finns; ett par som åker till en stuga, för att pussla ihop sitt förhållande och väl på plats sker saker som är utom deras kontroll. Welcome Home kryssar i de flesta klassiska momenten i en sån berättelse. Det som är negativt med filmen är att den tyvärr faller lite på sitt eget grepp, då vissa saker som är helt slumpmässiga blir hela filmens handling och vissa personers handlande blir alltför osannolika att personen skulle ha räknat ut i minsta detalj på förhand. Det är lite för mycket saker som skall behöva falla på perfekt plats för att det ska funka. Med det sagt, så överraskade ändå Welcome Home mig precis mot slutet och det sker ett par grejer som jag ändå inte hade räknat med.
Blu-ray-utgåvan har helt okey bild, men jag tyckte mig ändå känna en viss mjukhet, som inte var så behaglig, Färgerna är bra och tillför rejält med känsla till de otroligt vackra miljöerna som filmen utspelar sig i. Ljudet i DTS-HD är fullgott, utan att ha några större överraskningar förutom möjligen att Bear McCreary musik låter sanslöst fint (han gjorde även delar av spelmusiken till God of War-rebooten). Sen är det tyvärr slut på positiva saker att säga om Blu-ray-utgåvan, då den totalt saknar allt som heter extramaterial. Riktigt snålt och tråkigt tycker jag.
Sammanfattningsvis så är Welcome Home en helt okey thriller, som har en del inslag som jag inte sett förut i en film och en hel massa saker som jag har sett förut, i många andra filmer. Welcome Home skall ses för vad den är: 97 minuters underhållning för stunden.
