Michael Moore (den politiske filmaren som tror att Donald Trump vinner valet i USA i höst) har ända sedan det Oscarsvinnande genombrottet, Bowling for Columbine, varit en ständig fixstjärna på dokumentärhimlen. Ifrågasatt och kontroversiell, inte minst för att hans alster är en slags politiska långfilmer i dokumentär form, då Moore medvetet bryter mot fler av dokumentärfilmens konventioner för att skapa underhållande och tydliga budskapsfilmer.
”USA behöver Michael Moores hjälp…”Hans senaste film, Where to invade next, leker med tanken att Moore kallats in till USA:s försvarshögkvarter för att hjälpa dom. Inget fungerar som det ska och man måste komma på nya länder att invadera och vinna fördelar av (redan här märker ni att detta inte är en regelrätt dokumentär). Därför ger han sig ut i världen och ”invaderar” länder som han anser att USA kan ta med sig något ifrån: Italiens inställning till semester (8 veckor!), Finlands idéer kring skola, Tysklands lagar kring arbetares rättigheter att sitta i styrelser och till och med Tunisiens kvinnokamp. Det är lätt att i början avfärda filmen som en slags plakat-dokumentär för vänsterfrågor, där Moore ibland slår in öppna dörrar och hittar pittoreska småstäder i Normandie som bjuder skolelever på trerätters luncher eller norska öar med fängelser som bäst kan beskrivas som en påtvingad skärgårdsvistelse på en paradisö i x antal år.
Men ju mer filmen fortskrider desto mer komplex blir frågeställningen och efter tag sluts cirkeln när Moore börjar förstå vart de flesta ”goda idéer” från början kommer ifrån… Och visst blir det svårt att – oavsett politisk tillhörighet – argumentera emot att det är resultaten av länders praxis och politk och hur människor mår i sina respektive länder, som är avgörande, inte vilken ideologi man tillhör. Att Moore sen hittar guldklimparna i varje land och ger oss endast en begränsad problembild, får man acceptera som del av Moore-kakan.
Italienare har gott om tid för sex, resor och la dolce vita. I alla fall vissa av dom.Blu-ray-utgåvan från Scanbox satsar på snygg och stabil HD-bild och DTS HD-MA-ljudspår. Det är lite overkill för en film som denna, men det lyfter ändå fram nyanser och de fyndiga låtvalen filmen igenom. Utöver själva filmen bjuds endast ett antal trailers från andra Scanbox-releaser, så vi snackar i princip vaniljutgåva här.
Avslutande tankar vid Berlinmuren (där Moore faktiskt var med när den revs 1989)Where to invade next är en humoristisk och tidvis berörande liten film, även om den som helhet är lite för lång och stundvis uppenbar politisk propaganda. Den väcker frågor och tankar som tål att diskuteras och den gör det på sedvanligt Moore-iskt vis, utan större subtilitet men med desto mer underhållningsvärde. Att här finns en tydlig politisk agenda och ståndpunkt är solklart, men även om du tror dig inte gilla Michael Moores socialistiska retorik och tankar så ge ändå filmen en chans. Om inte annat så är det en väldigt fin lovsång till Europa.
