Winchester – House of Ghosts kan ses som en 99 minuter lång reklamfilm för att besöka verklighetens Winchester Mystery House, som är beläget i San José, Kalifornien. För historien är sann så långt som att det är ett hus byggt av änkan Sarah Winchester och att det enligt legenden spökar där. Huset är väldigt oortodoxt byggt, det har över 160 olika rum, det är trappor som går rakt upp in i tak, fönster i golv och här finns ingen rim och reson. Hon byggde huset för att spökena talade till henne.
Läkaren Eric Price (Jason Clarke) får i uppdrag att undersöka Winchester Arms ägarinnan Sarah Winchesters (Helen Mirren) mentala hälsa. Hon bor i sitt stora hus utanför staden, pratar konstant om spöken och ledningen börjar bli oroliga att hon har blivit galen. Huset är en evig arbetsplats med konstruktioner som pågår dygnet runt, år in och år ut. Eric kommer ut till huset för att finna att inte nog med att Sarah har rätt om sitt prat om spöken, det är också så att han själv har en viktig roll i händelserna som följer.
De tyska bröderna Peter och Michael Spierig (låter som några som skulle kunna ta över tigershowen i Las Vegas) har regisserat Winchester – House of Ghosts. De är vana vid skräck då de senast regisserade den trehundrafemtioelfte Saw-filmen Jigsaw förra året. Jag har inte sett något av deras tidigare verk så jag kan bara bedöma denna. Filmen kommer inte med något nytt, det är samma klassiska ”hoppa-till”-effekter, som så många andra skräckisar består av. Den lider av exakt samma problem som jag skrev om i Insidious 4, att när man väl kommer till tredje akten så är allt et läskiga borta. Storyn är okej, men den släpar sig igenom de 99 minuterna och värst av allt: du känner inget för karaktärerna. I en bra skräckfilm så bryr man sig om karaktärerna, i den här så bryr man sig inte om någon alls. Det är en mamma och hennes son vi ska försöka oroa oss för, men där misslyckas regissörerna kapitalt med att skapa förutsättningarna för oss för att faktiskt ömma för deras öde.
Jason Clarke kan nog vara Hollywoods mest osympatiska skådespelare. Han kanske är en riktigt trevlig person i verkligheten, men det är något med hans uppsyn och framtoning som gnuggar sig illa mot mig. Att ha honom i huvudrollen är på sitt sätt smart, för Eric Price är verkligen inte en hjälte till en början. Han tar opium, är alkoholiserad och kliniskt deprimerad. En väldigt trasig man helt enkelt. Då han är konstant hög till en början så inser han inte hur mycket spöken som faktiskt omger honom från första sekunden som han sätter foten i huset. Jason Clarke är på inget sätt en dålig skådespelare, men när vi ska börja heja på honom så tar det emot.
Helen Mirren som matriarken Sarah Winchester är bra, hon gör verkligen vad hon kan med sin roll, som tyvärr är tunnare än bladguld. Det skulle finnas mycket för henne att göra här, men vi får aldrig lära känna hennes karaktär och när skiten träffar fläkten så är vi bara med på åkturen utan att känna egentlig rädsla för förlust.
De andra skådespelarna i filmen gör vad de kan och blir tillsagda men det är tunt, tunt, tunt! Winchester – House of Ghosts har som sagt gott om ”hoppa-till-effekter”, det är ständigt någon eller något som hoppar fram både här och där. Det är speglar som vrids tre gånger och på den fjärde ska något ske. Det finns en gevärspatron som har en viktigt betydelse för filmen. Den nämns minst tre gånger under filmens gång innan den blir viktigt i filmens tredje akt. Då ansåg tydligen bröderna Spierig att deras publik har minnesförlust för in kommer en alldeles för lång flashback som visar exakt vad det är för kula – en gång till. Det som filmen dock ska ha en eloge för är tidsbilden. Det är kul och intressant att se en film som utspelar sig 1906. Den tidsåldern ser man inte så ofta på film och att jag blev till sist ändå riktigt sugen på att besöka verklighetens House of Ghosts. Och det kanske också var poängen?
Så här sätter vi betyg på Senses