Man måste ha varit med i PC-svängen för 25 år sedan för att verkligen förstå hur extremt tight Wolfenstein II: The New Colossus är förknippat med varumärket, FPS-genren och det stilbildande upplägget. Wolfenstein 3D (1992) var spelet där man fick panga nazister ohämmat och samtidigt testa gränserna för vad ens 386- eller 486 33Mhz-processor gick för. Hur liten behövde man göra rutan innan man fick perfekt flyt i spelet, som då ritade upp hjälten BJ Blazkowiczs värld i fejk-3D.
Originalet som satte igång allt för 25 år sen – finns att spela i spelet.
Mycket har hänt på en mänsklig generation, även om temat förbli detsamma. I Wolfensteins parallella universum har Hitler och nazisterna vunnit andra världskriget, atombombat USA och brett ut sig över västvärlden som en mörk, stöveltrampande urkraft av i huvudsak ansiktslösa demoner. Utan att fastna i politik så är det svårt att se hur Wolfenstein II kunnat skapa kontrovers genom att det skulle avhumanisera någon viss folkgrupp då representationen av denna folkgrupp i princip är i form av anonyma robot-soldater, monsterfigurer á la Doom och dessutom tecknade.
När ettan, Wolfenstein: The New Order, tog slut så visste vi inte om hjälten William J Blazkowicz, eller BJ Blazkowicz aka ”Terror-Billy”, överlevde explosionen på Death Heads ubåt. Men det gjorde han, såklart. Likt Metal Gear Solid V: The Phantom Pain så vaknar man upp på en sjukhusbädd och måste med stor möda ta sig fram i en rullstol, samtidigt som ubåten invaderas av en hord nazister. Detta intro sätter tonen ganska bra för Wolfenstein II: The New Colossus. Det är ett FPS klart och tydligt, men med inslag av en del originella lösningar och denna gång mycket mer fokuserat på stealth och ökad utmaning. Även för en rutinerad FPS-gamer så kommer Wolfenstein II kännas mycket svårare och kör man ”Rambo-guns-blazing”-stilen så blir äventyret extremt kort. Nassar omringar dig snabbt från alla håll, alarm sjuder och BJ tål inte alls lika mycket skott som han gjorde förr. Game over-skärmen dyker upp titt som tätt och det rekommenderas verkligen att du manuellt sparar ofta, annars får du spela om ganska långa sekvenser tidvis (en snabb-knapp för sparande hade således varit uppskattat). Om detta designval är inspirerat av senaste årens våg av ”svåra” spel som Dark Souls och Cuphead, låter vi vara osagt, men förbered dig på att Wolfenstein II blir ett långsammare spel och mer taktiskt spel än föregångaren. Älskar du stealth och spel som Dishonored är detta goda nyheter. Gör du inte det utan mer föredrar Call of Dutys frenetiska action så är det kanske ett steg åt sidan.
Wolfenstein II: The New Colossus är snyggt – om du har hårdvaran.
Presentationen är överlag snygg i Wolfenstein II. Röstskådespelet övertygar såväl som motion-capture-animationerna. En monster-PC är klart bästa format att uppleva spelet med och på konsolsidan är PS4 Pro-versionen ett självklart val, då lyfter både upplösning, detaljer, färger och texturer ordentligt – i alla fall tills vi i praktiken får se vad den förbättrade Xbox One X-versionen har att bjuda på om någon vecka (4K och HDR utlovas). Att spela på vanliga Xbox One, som vi gjort huvudsakligen för denna recension, är dock en blandad upplevelse. Uppsala-baserade utvecklaren Machinegames har – helt korrekt i våra ögon – satsat på att bibehålla 60 fps på alla format, ett flyt som är överlägset för spelbarheten i FPS-spel. Samtidigt var Xbox One något underdimensionerad i sin tekniska kapacitet redan då den kom 2013 (2014 i Sverige) och även om den uppgradera Xbox One S-modellen var marginellt snabbare i vissa spel så presterar den inga grafiska under. Miljöerna är tidvis snygga och mäktiga, särskilt när man kommer till USA. Vattnet är härligt naturligt och välgjort och karaktärs-animationerna är som sagt mycket bra. Ansiktsmodellerna är som sist dock väldigt skiftande, från riktigt snygga i mellansekvenser till rent av stela och småfula och generiska i själva spelet. När man närmar sig en figur för att göra en silent takedown ser det ibland ut som plast-mannekänger man avrättar. Och igenom stora delar av spelets mörka banor finns en slags dimma som förmodligen är menad att dölja enklare texturer för att man inte ska se hur Xbox:en kämpar med att skala fram objekt dynamiskt i takt med att man närmar sig dom. Original-PS4:ans fläktar blåser på fullt ös och maskinen börjar kännas trött och Xbox One är således ännu tröttare, då den redan från början hade sämre kapacitet än Sonys konkurrerade maskin. Det börjar helt enkelt se ut som ett ofrånkomligt faktum att om man vill njuta moderna konsolspel som de är tänkta idag, så måste man satsa på en PS4 Pro eller en Xbox One X idag (eller gärna båda, om man har råd).
Wolfenstein II: The New Colossus verkar ha haft många medvetna tankar bakom produktionen. Det är inte bara ett (svårt) FPS med stealth-inslag, det är också ett manus som försöker utmana och utveckla normen. Vi får insikt i BJs enormt tragiska barndom och även se hur vår nemesis, den vidriga Frau Engel, har en överviktig och ”svag” dotter som hon anser vara en skam för den ariska rasen och således får ta emot sin mors hån och förnedring. Denna typ av mänskliga ankare ger Wolfenstein II något mer av ett psykologiskt och filosofiskt djup (det finns även en skön bar-scen längre fram i USA, där BJ snackar politk med olika meningsmotståndare). Samtidigt kan man också konstatera att det inte handlar om något Game of Thrones-manusförfattande, där ingen är genomgod eller genomond, utan de onda (som ofta är nazister eller Ku Klux Klan-medlemmar) är verkligen genomruttna till märgen, utan någon särskild psykologisk förklaring. Men det är i alla fall ett steg i rätt riktning.
Tysta nedtagningar är en stor del av framgångsreceptet.
Vi uppskattar hantverket i Wolfenstein II: The New Colossus och även om vi kanske kände att ettan var roligare rent spelmässigt då den var mer actionbetonad vilket passade oss, så finns här en historia som är värd att spela igenom. Förbered dig bara på mer taktik, mer utmaning, mer smygande och mindre röjande. För oss är Wolfenstein närmare förknippat med röj än med något annat, men det betyder inte att genren och spelserien aldrig kan prova något nytt eller försöka utvecklas och samtidigt hylla sitt arv (du kan spela originalspelet från 1992 på en arkadmaskin i ubåtens bar). Wolfenstein II är ett välgjort spel och ett steg i en ny riktning. Om den nya inriktningen passar dig eller inte lär avgöra hur fascinerad du kommer att bli av spelet. Ge det en chans och se vad du själv tycker.
Så här sätter vi betyg på Senses