I Wrath: Aeon of Ruin spelar vi som Outlander, en mystisk karaktär som driver omkring på Ageless Sea. Han befinner sig på stranden till en döende värld där han blir tilltalad av Shepherd of Wayward Souls, som ger Outlander i uppdrag att jaga de korrumperade Guardians of the Old World. En gång änglalika beskyddare har Guardians förfallit och är ansvariga för förstörelsen av denna skrämmande och farliga plats.
Wrath: Aeon of Ruin är ett nytt spel, men det är utvecklat i samma stil som 1990-talets förstapersonsskjutarklassiker såsom Doom, Quake och Chasm: The Rift. Grafiken, ljudeffekterna och musiken är hundra procent nostalgi, och när det gäller snabbt tempo i striderna är det återskapat till perfektion i Wrath: Aeon of Ruin. Förutom den klassiska förstapersonsskjutaren lägger Wrath till lättare rollspelselement. Spelare kan samla föremål och färdigheter för att uppgradera Outlanders förmågor, vilket hjälper både i utforskning och strid.
Istället för att spelet är linjärt består Wrath: Aeon of Ruin av nivåer med tre hubbvärldar som du kan utforska, var och en med sitt eget centrala tema. Från hubbarna kan man komma åt fem nivåer, så det finns totalt 15 banor, var och en med en unik design baserad på det centrala hubbtemat. Varje nivå har flera vägar som alla leder tillbaka till huvudvägen för att göra varje nivå större, och inom varje nivå måste du kämpa mot ett stort antal fiender och bossar. Kontrollerna är tighta och lätta att lära sig men fienden är ibland överdrivet kraftfulla vilket leder till att du dör ofta.
Det som är lite synd är att möjligheten att spara är både förvirrande och extremt långt mellan möjligheterna. Det är baserat på så kallade Soul Tethers där du kan spara din själ och återkomma dit när du dör. Problemet är att det leder till att du många gånger måste spela om extremt långa delar av spelet eftersom du inte har haft möjlighet att kunna spara tidigare. När du sedan väljer var du respawnar kan också vara förvirrande, då jag en gång kom tillbaka till centralhubben och fick därmed spela om massor eftersom jag hade blivit utslängd från banan jag var på. Riktigt irriterande.
Sammanfattningsvis är Wrath: Aeon of Ruin välgjort och stort, och för oss som minns originalspelen från 90-talet är det här en kärleksfull hyllning rakt igenom. Det är synd att spara-systemet är onödigt krångligt och irriterande, vilket därmed drar ned betyget något.
Fulqrum Publishing skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
