Paolo Sorrentino, som både har skrivit och regisserat Youth, tar oss med till ett flådigt hotell i alperna där spa-sessionerna är många och karaktärerna färgstarka. Här får vi träffa de gamla vännerna Fred och Mick, spelade av Michael Caine och Harvey Keitel. De är här av olika anledningar: Mick (Keitel) som är gammal regissör och manusförfattare skriver på vad han själv är övertygad om att kommer blir hans sista och största verk. Fred (Caine) i sin tur kämpar mot en närmast apatisk tillvaro som före detta framgångsrik musikskrivare och dirigent utan några som helst ambitioner att återgå i arbete.
De båda åldringarna närmar sig åttio år och spenderar mycket tid tillsammans, strosandes runt bland de Schweiziska bergen, kontemplerandes över livet de levt och dess förgänglighet. Fred vars bagage som frånvarande och känslokall pappa, som levt sitt liv endast genom musiken, ställs inför intressanta situationer med sin dotter Lena, briljant gestaltat av Rachel Wiez, när hon konfronterar honom med både gammal och ny familjehistoria. Mick kämpar med att hitta det perfekta slutet på sin nya film men han visar sig snart stå inför mångt större problem i livet.
Sorrentino balanserar på en gräns, så hårfin att minsta feltramp skulle göra Youth till en pretentiös soppa. Men detta undviker han skickligt filmen igenom. Varje scen blir därför enormt laddad, med ett manus som är helt fantastiskt, får vi ord och meningar, mångbottnade och djupa, både avgrundsmörka och skrattframkallande men utan att någonsin kännas konstlade. Varje del av filmen är så intressant och tänkvärd och samtidigt så njutbar att man bara inte vill att det ska ta slut – inte någonsin. Vi får ta del av till synes små dilemman i den stora världen, men som i våra huvudpersoners liv är livsavgörande. Musiken som spelar en framträdande roll genom hela filmen är perfekt och ramar in stämningen i det luxuösa hotell på ett fantastiskt sätt.
Paul Dano, en annan gäst på hotellet, spelar en framgångsrik men trött skådespelare som försöker hitta sin rollkaraktärs kärna i sin kommande film, gör också han en kolossalt bra insats. Han brukar vara bra, men detta är nog hans bästa roll hittills i karriären. Även om Både Micheal Caine och Harvey Keitel är huvudpersonerna i det här magnifika dramat och fullkomligt trollbinder i varje scen, så måste jag nog säga att både Rachel Weiz och Paul Dano är de två jag njöt ännu mer av att se. Så är det också bara en mästerregissörs arbete som kan få varje roll, ner till minsta statist att bli oförglömlig. Youth startar det här filmåret på ett slående bra sätt, för det här är en film som verkligen ingen får missa, två timmar flög förbi och jag ville inte lämna biografen efteråt, jag ville bara sitta kvar och njuta. Få filmer är så tänkvärda och underhållande på samma gång.
Så här sätter vi betyg på Senses