Recension: Zelda – Tears of the Kingdom

130

När Breath of the Wild släpptes tillsammans med Nintendo Switch 2017 så tog det bolagets magiska Zelda-koncept ett steg längre, nämligen till den idag så populära sandbox-/open world-genren. Här kunde du – om du ville – springa raka vägen till slutbossen från början och dö spektakulärt helt i onödan på kuppen. Fördelen denna öppna värld gav blev ironiskt nog också nackdelen; för varje sidouppdrag eller fördjupande utforskning du kunde välja att göra i helt egen takt och ordning, fanns en utmaning i att hela tiden veta exakt vad och varrt du skulle göra något härnäst för att fullfölja den röda huvudtråden genom huvudspelet. Tears of the Kingdom (som syftar på revor, inte tårar) är en direkt uppföljare på Breath of the Wild, som förbättrar i princip varje aspekt men också vidare befäster denna inslagna väg.

Tears of the Kingdom börjar direkt och starkt. Link och en Zelda utforskar ruinerna under Hyrule Castle och möter där en uråldrig ondska. Efter mötet är den heroiske Link nollställd till tre hjärtan och har även blivit av med sin högerarm. Denna ersätts av en mystisk, ny arm med magiska egenskaper. En arm vi kommer att kunna låsa upp hela nya förmågor till genom äventyrets gång, såsom förmågan att sätta ihop och bygga, fästa objekt till våra vapen och spola tillbaka rörelser (inte tiden, tyvärr). Kungariket som ligger för oss denna gång är en samling öar uppe i himlen och vi måste utforska och resa mellan dessa, mötandes bossar, lösandes Shrines och upptäcka förmågor och nya recept på vägen.

Rent presentationsmässigt tar Tears of the Kingdom allt ytterligare ett steg. Redan Breath of the Wild var ju vansinnigt läckert, men Tears of the Kingdom lyckas kännas ännu mer celshadad, japansk anime med underbara vatten-, dygns- och ljuseffekter. Ljudet och musiken känns väl igen från tidigare spel och även laddningstiderna hålls ganska mycket till ett minimum (och spelet lär poleras vidare med patchar). Switchen går nu in på sitt sjunde år och det är rent av imponerande hur kompetent den ännu är som spelmaskin och hur väl Nintendos utvecklare optimerar spel för den. Prestandamässigt är Tears of the Kingdom dock inte helt perfekt, men det är ändå väldigt bra med tanke på ambitionsnivån kopplat till hårdvaran vi sitter på. Det slöar ned och tappar frames här och där, särskilt när det är mycket på en gång och man har behövt ta till lösningar som dimma för att klara av de ändå rätt stora, öppna ytorna. Men överlag är det en väldigt tillfredsställande spelupplevelse också tekniskt. Bärbart går upplösningen ned något, vilket faktiskt hjälper flytet, så det kan vara värt att testa och se om du inte trivs bättre så, även om en stor bild med uppskalning till 4K och lite grafisk boost av mClassic ser snäppet vassare och mer imponerande ut.

Tears of the Kingdom är otroligt stort. Man kan bokstavligen vandra runt hundratals timmar i dess världsbygge och leta hemliga grottor och andra skatter. För den som älskar utforskning så är detta höjden av spelskapande. Samtidigt som spelet ena stunden kan kännas snällt och förklarande på sina håll så är det också rätt brutalt hårt på andra. Ett exempel är Vingarna man tidigt får tillgång till (innan du kan glidflyga). Dessa kan ta dig runt snabbt som ett pappersflygplan med dig på ryggen. Men exakt hur du använder dem – och får dem att flyga utan en dedikerad bana (som inte finns överallt) är upp till dig att lista ut. Och det är inte helt självklart. Här finns en lekfullhet i att bygga ihop manicker, fordon och mackapärer med Links nyfunna förmågor á la Minecraft. Samtidigt är det också visst trial-and-error, som kan vara kul i stunder men samtidigt utmanar tålamod och dina begränsade resurser. Precis som i Breath of the Wild har Link en uthållighetsmätare som gör att han inte kan klättra, simma eller springa särskilt långt åt gången, något som ytterligare lägger till utmaningar.

Det vi kan sakna, i ett annars så briljant spel, är lite mer vägledning i huvuduppdraget. The Witcher 3 är ett utmärkt exempel på en stor, öppen och levande värld, som samtidigt aldrig lämnar dig som spelare undrade om vart du ska härnäst. Zelda ger dig förvisso en markör-punkt, ett hum vad du ska sträva emot, men exakt hur du kommer dit är långt ifrån självklart alla gånger. Och det för oss in på den andra aspekten: ett evigt samlande av resurser och att du oftast måste gissa dig fram till hur du kombinerar till recept som ska ge en viss effekt av matlagningen eller elixiren. Detta är till viss del logiskt genom ledtrådarna du får i objektbeskrivningen och vi gillar systemet med ”add to recipe” som ger Link alla ingredienser han behöver när du väl listat ut sammansättningen en gång, men det skapar återigen en del gissande och trial and error för spelare som kanske bara vill koncentrera sig på en main story line (och där det krävs att du laborerar eller fuskar med lösning på nätet för att komma vidare).

Med allt det sagt så är Tears of the Kingdom ändå en triumf och ett spel man längtar tillbaka till att få förlora sig i. Dess vidöppna landskap och tidvis stränga inställning till att inte hålla spelaren i handen kommer kanske frustrera vissa, oss inkluderat, men för dig som gillade Breath of the Wild eller älskar magiska äventyr i öppna världar, så är det det bästa spelet du kan spela just nu.

Nintendo skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.

Så här sätter vi betyg på Senses