Då första Zombieland hade premiär, för elva år sedan (2009), så var det innan The Walking Dead-eran och innan alla spinoff-serier och annat ens var påtänkt. Den filmen blev lite av en motpol till de seriösa zombie-filmerna såsom Dawn of the Dead och 28 dagar senare (ja jag vet, inte zombies men typ…). Zombieland var från början tänkt att bli en TV-serie, men det var ingen som plockade upp den så regissören Ruben Fleischer gjorde om den till långfilm istället. Jag diggade verkligen den första filmen, det var min sorts humor; det var roliga referenser till andra filmer och även att de vände på en del förutfattade meningar man haft om de odöda var unikt. Filmen blev populär ,men det skulle ändå dröja hela tio år innan uppföljaren Zombieland: Double Tap skulle få premiär 2019.
Tallahassee (Woody Harrelson), Columbus (Jesse Eisenberg), Emma Stone (Wichita) och Little Rock (Abigail Breslin) har hängt ihop i tio år och de har precis intagit sitt nya hem; Vita Huset i Washington. Här är de säkra från yttre hot i form av odöda zombies. Lyckan blir dock inte långvarig, då de har börjat vantrivas tillsammans och det hela slutar med att de delar upp sig. Tallahassee och Columbus möter en annan överlevare Madison (Zoey Deutch) och tar henne tillbaka till Vita Huset. Där lägger hon strax vantarna på den dumpade Columbus. När sedan Wichita kommer tillbaka och proklamerar att Little Rock har försvunnit måste vännerna bli sams igen och hjälpas åt för att finna henne.
Regissören Ruben Fleischer regisserade senast Venom, som överraskade mig med att den var så rolig och välgjord. Så när jag hörde att han skulle gå tillbaka till sina rötter och göra en uppföljare på Zombieland så hade jag skyhöga förväntningar på Zombieland: Double Tap. Dessa förväntningar grusades tyvärr väldigt snabbt. Redan i filmens anslag känns det som att något är off och den känslan håller i sig genom hela filmen. Tyvärr så har Fleischer totalt misslyckats med att få sina skådespelare att hitta sina karaktärer. I uppföljaren så är ingen av dem tredimensionella, alla är överspelande parodier. Första filmen var humoristisk och fånig – absolut -men det fanns ändå hjärta och hjärna i den. Här är allt sådant borta och kvar är överspel och platta skämt.
Ta till exempel den nya karaktären Madison (spelad av Zoey Deutch) som är så fruktansvärt fel i en post-#metoo värld. Madison är en blåst, blond bimbo. Hallå? 90-talet ringde och ville ha tillbaka sin sämsta sida… Jag satt hela filmen och väntade på twisten på hennes karaktär, men det kommer ingen. Hon är verkligen sådär blåst. Hur har hon lyckats överleva i tio år? Hur har hon helt rena, rosa kläder efter att ha bott i en kyl i tio år? Hur…? Orkar inte ens fortsätta ställa frågor som filmskaparna helt klart verkar har skitit i. Zoey Deutch är en jätteduktig skådespelerska, men hur kan hon gå med på att spela en så urbota kass karaktär? Var det ingen som räckte upp handen och undrade vad fan det var så pågick?!
Resten av Zombieland: Double Tap är väl helt okey, den är välgjord med en del finurliga actionscener. En uppsjö av roliga referenser bjuds det och givetvis några sekvenser som är roliga. Men precis när jag började slappna av och digga filmen så förstör de sadistiska filmskaparna allt för mig igen. In på banan kommer Luke Wilson och Thomas Middleditch, som två kopior av Woody Harrelson och Jesse Eisenbergs karaktärer. Japp, exakt samma skämt som i Shaun of the Dead alltså. De är till och med klädda likadant. Nu ska de föreställa att de är bättre versioner av våra hjältar, men det hela blir bara en utdragen tråkig sekvens som inte leder någonstans.
Zombieland: Double Tap finns inte på UHD i svensk utgåva, men den finns att få tag i 4K utomlands. Så här i Sverige får vi nöja oss med Full HD-Blu-ray. Nu är det här ändå en helt okey utgåva, med fin, klar bild med bra skärpa och svärta. Ljudet i DTS-HD är fullgott, med maffig bas och kristallklar dialog. Extramaterialet är för ovanlighetens skull väl tilltaget och även om dokumentärerna är ganska korta, så är de ändå informativa och intressanta.
Sammanfattningsvis så är jag tyvärr ganska besviken på Zombieland: Double Tap. Jag hade förväntat mig en uppföljare som skulle vara lika finurlig och rolig som originalet ,men istället fick jag ett tappert försök som tappar bollen rejält. Konstigt tänk med Madison och de fåniga kopiorna och att vårt gäng hjältar inte kunde hitta sina karaktärer utan att parodiera dem. Betyget blir trots allt godkänt, då det finns bra saker i filmen också (framför allt ett kärt återseende under sluttexten av filmen) och att det är en fin Blu-ray-utgåva.
